Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 februari 1870, sida 2

francs årligen, dem, som befara att myntverken ?) icke skola få tillräckligt att göra, och slutligen af de statsekonomer, som icke kunna finna frågan rätt intressant, med mindre den göres mera komplicerad än nödvändigt är. Den franska myntkomitn har i sitt betänkande af den 5 Mars 1869 såsom öfvergångsåtgärd föreslagit, att ingen i samma liqvid skulle vara skyldig emottaga femfrancs-stycken i silfver till högre belopp än 100 francs. För oss svenskar har denna fråga lyckligtvis ingen betydelse, ty här har aldrig någon dubbel myntfot varit ifrågasatt. Att under en kort öfvergångsperiod begge myntslagen komma att befinna sig i allmänhetens händer, är naturligtvis oundvikligt. Men denna olägenhet förminskas derigenom, att man förkortar öfvergångsperioden. Spanien har.helt och hållet anslutit sig till de grunder myntkonferensen år 1867 angifvit och präglar nu sitt guldmynt å 19 pezetas lika med 10 francs (carolin), hvilken förändring motsvarar en reduktion af 5 procent i den spanska piastern. Denna tordom i alla verldsdelar mest kända myntenhet har således af sitt eget hemland bringats såsom offer åt de gemensamma fördelarne at en internationel myntenhet. Midt under förvirringen i Spanien har man insett, att, när flera nationer förena sig om en och samma myntenhet, så får denna en större motståndskraft emot försöken att till fördel för någon i förlägenhet råkad statskassa eller statsbank dekretera myntenhetens förminskande i värde. Genom anslutning till den internationella myntenheten stadfästas vida högre rättsbegrepp än som hitintills i de flesta länder lyckats göra sig gällande -i afseende på myntväsendet. Spanien har dessutom begärt, att Frankrike skulle låta prägla tjugufem-francs-stycken, och förhoppningarne i det afseendet äro för närvarande ljusare än förr. Hvad den aktade brochyrförfattaren anför i afseende på Sverige, behöfver ej här repeteras. Hans uttalade förhoppningar, att myntreformen af svenska regeringen skall blifva framlagd för innevarande riksdag, dela vi deste hellre, som det är alldeles onödigt att uppskjuta denna vigtiga fråga, enär ett uppskof kan vålla oss förluster, men alls inga fördelar. Slutligen må anföras, att hr de Parieu, till svar på gjorda insinuationer, att ledamöterna af 1867 års myntkonferens till största delen skulle hafva varit teoretiserande vetenskapsmän, främmande för det praktiska lifvet, lemnar namnuppgift på dessa män, hvilka dervid befinnas vara: 2 uteslutande vetenskapsmän, 15 medlemmar af lagstiftande församlingar och den högre statsadministrationen, 2 f. d. finansministrar, 8 diplomater, 5 direktörer för myntverk och 3 bankdirektörer. Det torde blifva svårt förneka, att denna samling var i besittning af en ganska mångsidig bildning och att följaktligen denna församlings nästan enhälliga uttalande måste tillerkännas högt värde. Bästa beviset derpå är, att det myntsystem, som af konferensen förordades, kan man visserligen försumma att tillegna sig, men man skall fåfängt söka efter något annat system, som medtör så stora fördelar och är så lätt att utföra.