Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 februari 1870, sida 3

(Insändt) Ett vackert exempel. Straxt invid Östraby kyrka i mellersta Skån går en smal körväg åt öster, på hvilken man cf ter vid pass 14 mils färd från nyssnämnda kyrk: kommer till en mellan grönskande höjder inneslu sten dal, i hvars botten en bäck framsorlar. Hä ligger tätt vid vägen ett anspråkslöst hus, täck: med halm. Det är barnhemmet i Oderup. I År 1862 kände sig några allvarligt sinnade medlemmar af allmogen i denna trakt djupt gripne af det elände, hvaruti åtskilliga frånfallne eller vani vårdade barn befunno sig, hvilka betlande, ströko , omkring i nejden, lärande intet godt, men mycket ondt. Det blef dem klart, att något måste göras för dessa arma barns räddning. Utan mycket betänkande grepo de saken an, skaffade en vårdarsinna, hyrde en stuga, och upptogo några af de i grannskapet befintliga mest vanlottade och olyckliga barn, — tvättade dem rena, gåfvo dem hela kläder, mättade dem och började lära dem arbeta. Detta var den enkla begynnelsen till barnhemmet i Oderup. Det märkliga dervid var, att företaget helt och hållet börjades af medlemmar bland allmogen, hvilka i denna temligen magra trakt ega föga mer än hvad till egen nödtorft fordras. Man sammansköt lifsmedel, sängkläder, husgeråd och dylikt, alltsamman på det anspråkslösaste, såsom man ock hade för afsigt, ingalunda att uppfostra de emottagna barnen till fina personer, utan till tarfliga, ärliga, arbetssamma och fromma tjenstehjon. Kännedomen om den vackra stiftelsen spridde sig småningom till i grannskapet boende prester och ständspersoner, och vann så välvilligt öra och hjerta, att barnens antal kunde ökas till 12. Snart stodo dock dessa utan tak öfver hufvudet, enär den hyrda lokalen blef uppsagd. Och då det icke blef möjligt få hyra en annan, blefvo goda råd dyra. En prest, som var landstingsman, begagnade sin vistelse vid landstinget att intressera åtskilliga förmögna personer för den vackra stiftelsen, och lyckades dels sålunda, och dels genom hållna föreläsningar i grannstäderna, att sammanbringa en summa, som i det närmaste förslog till att köpa ett litet, högst anspråkslöst hus af 3 rum och kök för barnhemmet. Sedan dess hafva barnen fått tak öfver hufvudet. Men dagarne på året äro många och barnen (deras antal är nu 17) behöfva både mat oeh kläder. Det går icke så lätt att anskaffa båda delarne. Stundom har bristen varit bister nog. Barnhemmet har nu fortgått i 8 år; frukter af för menniskovännen ganska glädjande beskaffenhet hafva icke uteblifvit. Men de, som hittills år efter år uppehållit anstalten med gäfvor, äro till antalet få. De måste ofta, allt för ofta anlitas. Fara är att de tröttna. IIvad skola de göra? Skola de drifva barnen ut, att ånyo börja tigga, stjäla, drifva fåfänga? De hafva icke hjerta dertill. Helt visst finnas många lyckligt lottade medmenniskor, som gerna skulle vilja bidraga till barnhemmets fortvaro, om de kände dess goda beskaffenhet. Vi uppmana på det hjertligaste härtill. Närmare underrättelser derom kunna erhållas af domprosten Wieselgren, som förr varit pastor i församlingen, af prosten Lindblad, som är ordförande styrelsen och af v. pastor Ihren i Vesterstad. — ilvilliga gåfvor kunna sändas antingen till kassaförvaltaren Åbo Jöns Pehrsson, Bjersjölagård, )derup, eller till prosten Lindblad, Bjersjölagård, Skartofta; och skola tacksamt redovisas i ärsberättelsen.