Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 februari 1870, sida 2

— Jag drömde att jag red ut med salk på hand att jaga i min faders skog vid Bjurum — svarade Karin utan att gifva akt på riddarens sista ord — det var en präktig fogel med vingar så starka och ett näbb så skarpt, att hans like väl aldrig fanns. När jag ridit en stund släppte jag honom lös och lät honom flyga, och han mötte en annan falk, och en häftig, förbittrad strid uppstod. Jag ropade min talk tillbaka, men han hörde mig icke... : — Ila öfvad, jungfru Karin — inföll Erik glädtigt — illa öfvad, eder falkenär har ej förstått sin konst... jag skall gifva eder en falk, ... om I unnen mig den glädjen ... en falk, hvars like I skolen få leta efter i sju konungariken! — Jag drömde, att det var eder falk, som jag hållit på min hand, herr Erik. Med ett strålande ögonkast fattade Erik hennes hand, och hon drog den icke tillbaka. — Och huru lyktade falkernas strid, jungfru Karin, ... vann han seger, min falk, när han sköt upp från eder hand? — Om han hade lydt mina rop, hade han utan tvifvel vunnit seger — blef jungfruns svar, — nu lydde han mig icke, och derför... — Han föll död till jord? — sporde Erik med ett allvar, som om det ej varit fråga om en dröm. — Han föll död till jord — upprepade Karin — och den andra falken flög bort med sitt rof, och det var en hermelinskappa med trenne gyldene kronor på ... Drömmen tycktes göra ett oväntadt intryck på Erik. Han vände sig bort och tryckte den ena handen mot sin panna, medan han med den andra ännu åvarhöll Karins hand, som han häftigt tryckte. Derpå såg han hastigt upp, och hans blick var som en eldslåga. — Så må ban falla död till jord, jungfru Karin — sade han med ett obeskrifligt uttryck i rö