Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 26 januari 1870, sida 2

ende och ännu darrande offret för ryttarens vrede — hvad denne åter beträffar, vet jag icke, med hvad rätt I öfverfallen honom midt i staden, som dock, så vidt jag vet, icke lyder under eder domvärjo. Det stackars slagna och blödande offret fattade mod vid Nils Bossons dristiga tal och ropade, utsträckande båda händerna mot ryttaren: — I veten väl, stränge riddare, att jag blifvit släpad till slottet och tvingats att arbeta emot min vilja, och att I icke hafven någon rätt öfver mig Men riddaren ville icke lyssna till ynglingarnes tal, hvarken hans, som sade sig vara den svenske riksmarskens sven, eller hans, som påstod sig med våld blifvit tvingad att arbeta på Wisborg: slott. Han blef snarare allt mera förgrymmad och ropade till sina omgifvande svenner att gripa de två kycklingarne. Och allt dystrare blef sinnesstämningen hos de omkringstående, allt dofvare ljöd deras qväfda knot. Då skildes mängden af en hög skopnad i er mörk, vid rock med en guldkedja om halsen. Del var en äldre man med hvita lockar omkring et ansigte med öppna och ädla drag. Han utsträckte sin staf mellan ryttarne och de båda ynglingarne och sade, vänd till den främste af de förra: — Håll upp, stränge riddare, och låt saker hrila, tills dag blifver och den kan i laga ordning undersökas. Riddaren ryckte vid dessa ord häftigt till sig betslet och tryckte sporrarne i sin häst så, at denne stegrade sig och hotade att kasta sig öfve den gamle borgmästaren. Men om det var han: afsigt att på detta sätt göra intryck på den gamle och på den omgifvande hopen, så misslyckade: detta alldeles. Ty sådana hotelser utgingo frår den senare både med ord och åthäfvor, och nye skaror tillströmmade alltjemt, så att det såg u att öfvergå till öppen strid mellan slottsfolket och horgarne