Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 januari 1870, sida 2

blifven, ju mera I blifven plågade — desto bättre! — Ty först derigenom skola både regering och riksdag kunna förmås att, med besegrande af maktlystnaden, skjuta ifrån sig sådana ärender till de behöriga kommunerna, hvaribland i första rummet landstingen äro egnade att emottaga en hel del af ärender, som nu falla på statsmakterna. Dit räkna vi t. ex. alla frågor om anslag till hamnar och vägar, till odlingar, sjösänkningar, m. m., hvilka aldrig borde vara stats-angelägenheter, då de icke äro af den omfattning, att de beröra en mera betydande del af riket. Ett undanskjutande af alla sådana ärender, då naturligtvis motsvarande statsanslag borde öfverlemnas till landstingen, skulle mycket minska antalet af motioner, ehuru det bör erkännasatt de forna tidernas många anslagsmotioner blifvit nu mycket reducerade. Gifs ytterligare landstingen en större kompetens i fråga om vägunderhållet, skjutsningsbesväret, folkundervisningen, m m., och riksdagarne skola ytterligare befrias från en mängd ärenden, som ej tillhöra deras forum. — Men vi betvifla att man skall allvarsamt lyssna härtill, förrän man dignar under bördan af dessa lokala ärender, och ju förr detta sker desto bättre. Det är ännu söga!kändt, hvilka förslag skola inkomma från regeringen i reformatoriskt syfte. De finnas, som yrka attregeringen skall oupphörligt taga initiativet 1 sådana saker, men denna mening kunna vi för vår del ej biträda. Detsär godtatt representationen håller sitt initiativi helgd, ty endast derigenom skola folkets alla behof och önskningar blifva kända, och endast så skall man undgå beqvämlighetens lockelse att fordra allt af regeringen och vänta på hvad hon vill göra. Men representationen kan och bör ej ntarbeta lagar och reglementen i detalj, utan eudast bestämma grunderna. Det öfriga tillhör regeringen. Man har klagat häröfver, i det man klandrat att riksdagarne falla öfver regeringen med en alltför stor massa skrifvelser, då man nöjt sig med att uttala allmänna åsigter och kastat det återstående, eller just det svåraste och drygaste arbetet, på regeringen. Denna klagan är dock, enligt vårt förmenande, obefogad. Ty just detta utarbetande tillhör regeringen. Väl veta vi, att både vårt lagutskott redigerat en hop lagar och andra utskott utarbetat stadgar i deras alla detaljer, men detta är traditioner från våra årslånga riksdagsperioder, hvilka böra alltmera försvinna. I det parlamentariska England skulle det vara omöjligt att genomdritva en formulerad lag, som ej utgått från regeringen. Och så bör det vara. Känner ministeren sig ej vuxen uppdraget, har han den utvägen att nedlägga sitt mandat, och då får riksdagen och konungen se sig om efter nya krafter att utföra riksdagsbesluten, såvida man ej vill afstå ifrån sina yrkanden. Regeringens och riksdagens ställning bör i detta hänseende ställas så jsmäningom på det klara. Ingen ärlig man kan förmås att biträda och utföra ett beslut, som han anser orättfärdigt eller landsförderfligt: Har sådant inträffat med ett riksdagens beslut, trots en ministers upplysningar och varningar, så är denne ministers ställning till riksdagen densamma som till konungen: han vägrar sin kontrasignation och lemnar sin plats. Det finnes åter en mängd frågor, der man kan hysa olika åsigter, utan att behöfva taga ett sådant steg. Så bör aldrig rimligtvis ett anslag till ett laboratorium kunna verka en ministers afgång, vare sig en riksdag godkänner eller afslår detsamma mot hans vilja. Ministerombyten få endast bero på frågor af betydenhet, ehuru ofta en liten fråga nog kan framskjutas för att utröna, om en minister har riksdagens förtroende eller ej. En solidaritet inom ministören blir en oundgänglig följd af det konstitutionella systemet. Alltså måste, vid en ny rådkammares bildande, uppdraget härom öfverlemnas åt en man, som med sig förbinder sådana liktänkande, som tillsammans med honom kunna vara betryggade om representationens förtroende. Att en resent i en rädkammare utplockar eller insätter den ene eller den andre, efter sitt behag, är en absurditet, sty lika gerna ; kunde han undvara alla rådgifvare ochs besluta obesväradt efter eget godtycke, som att shan kan kvälja till (rådgifvare hvilka han behagar. Ty då lärer han väl örsäkra sig om att få sådane, som gifva ; ust de råd han vill sjelf höra. Men detta är allenastyrelse, absolutism, och det är ej om detta system vi tala, utan om konstitutionalismen, hvilken ovilkorlizen ålägger regenten att höra de råd, som len genom riksdagen representerade nal