Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 januari 1870, sida 2

dagens lopp, började väsnas och visa breda hvits tandrader. Vid stranden söder om slottet gick åter der brunklädde krämarsvennen fram och åter, om möjligt ännu bättre inhöljd i sitt hufvudkläde, estersom det blåste skarpare nu än förra gången han befann sig der. Tätt intill honom gick den blåklädde, och nere vid stranden låg en båt, hvari befunno sig tvenne skäggiga roddare, hvilande på årorna, för att i hvilket ögonblick som helst kunna sätta af. De båda krämarsvennerna hade dock denna qväll uppmärksamheten mera fästad på land än på sjön. . — Som jag sagt — försäkrade ifrigt den blå — hon är borta och lärer icke brådt komma åter. — Men här har icke en båt gått från land i dag, hvari hon befunnit sig... Må hon derför hafva dragit sin kos, icke lärer hon ligga i vägen för oss. Ett eget dån, som när seglen flyga slappa för vinden, hördes på något afstånd åt slottet till, och när de sågo dit, sågo de ett fartyg sticka ut i sundet och vända sig med bogen norrut. — Det är ett konungens fartyg! — mumlade den blå. — Det är ett konungens fartyg! — eftersade den brune — det är ett konungens fartyg, men... — Hon har dragit till Kråkerum, det sade mig den fromma syster Inga, och der skall konungsskeppet hemta henne och föra henne till Wisby ... det slår icke felt, så är det! — Vid Gud och S:t Erik, Birger, så må hon då stiga ombord i Kråkerum, eller hvarest hon eljest helst täckes... märkeliga segel skall konungasnäckan föra, om hon skall taga försprång för mäster Berthols... Hade vi honom blott ombord, och seglen väl hissade! Hastiga, lätta steg hördes från staden till, och de båda männen skiljdes plötsligt åt, medan den blå gick uppåt land. Det var en ljus, herrlig