Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 januari 1870, sida 2

tionen vill att han skall höra. Gerna medgifva vi, att en sådan rädgifvare äfven i sin hand håller beslutet, men detta är ock i sin ordning, då han är för beslutet ansvarig, om ock den beslutanderätt statsförfattningen tillerkänner ,, konungen allena, härigenom blir i sjelfva verket en fiktion. Anmärker man att detta system är konstladt, att ej säga falskt, så bör man betänka, avt hela det konstitutionella systemet hvilar på en kompromiss mellan den personliga regeringsmakten (absolutismen) och folkmakten, lidande sålunda af alla ett bemedlingssystems inkonseqvenser och motsägelser. Men huru komma härifrån? Endast genom att öfvergå till någondera af alternativerna, men då ingendera sidan vill antaga den andras alternativ, så måste man stanna vid kompromissen, intilldess den ene eller den andre blir nog stark eller nog hänsynslös att taga makten. Hvem detta slutligen blir är väl ej svårt att säga. Att äfven vårt statsskick skall utbilda sig derhän, att ministrarne måste vara politiska män, tagna ur representationens leder, men icke mer eller mindre betydelselösa högre embetsmän, lärer ej kunna fördöljas. Huru snart man skall underkasta sig detta system beror väsentligen På regeringen sjelf, d. v. s. derpå, att hon vid ledigheten sjelf kompletterar sig inom de politiska lederna, på ett sätt, som ingifver aktning och förtroende. Saken beror ock väsentligen på närvaron i konseljen af den man, som de facto, om också ej de jure, är konseljpresident. Ty det kan vil sägas utan öfverdrift, att det ärlhans auktoritet, som uppbär bäde system och personer. Andan inom riksdagen blir sannolikt ganska likartad med de sednaste riksdagarnes, om ock den bättre årsväxten kommer att göra stämningen mindre missmodig än förr. Dock betvifla vi, att frikostigheten i anslag blir större än förut. Man skall icke förmå, till följd af omständigheternas makt, att göra synnerliga reduktioner i de närvarande anslagen, men man skall blifva ganska karg i fråga om beviljande af nya. Det vore derföre rådligt att icke ifrågasätta några sådana, vare sig för bröllopsomkostnader eller teatrarne, utan hellre söka ordna den kungliga civillistans hushållning så att gamla skulder kunna amorteras och nya undvikas. Det är så man får göra i den enskilta hushållningen, der den slösaktige sonen ej har någon rik fader eller onkel att vinka på. Och det är alldeles klart, att riksdagen icke vill längre spela rolen af en sådan anförvandt. Kunde man denna gång dermed köpa en ny, folklig armå-organisation — det vore en annan sak; då kunde saken tåla att tänka på. Säkert är, att den väl vore värd några millioner. Men den frågan — om arm6-organisationen — kommer väl att hvila tillsvidare, för att genomgå skärselden af ett och annat uppkommet och åter förkastadt förslag. Det blir samma utvecklingsprocess som den representationsfrågan hade att genomgå. De samfälta valen utgjorde der samma stridsäple som här den allmänna värnepligtenSä föreslog man en kompromiss emellan det gamla och de nya äsigterna, hvilken förkastades, och slutligen segrade de sednare. Så skall helt visst gå äfven här, och detta så mycket lättare som under tiden fredsidberna börjat vinna allt större terräng. Ju mera en nation får för sig klart och bestämdt att afvisa hvarje tanke på anfallskrig, för att uteslutande tänka på sjelfförsvar, desto lättare och snarare skall hon besluta sig för upphäfvandet af de stående trupperna (anfallsmakten) för att ersätta dem genom den enda fullt starka försvarskraften, hvilken ligger i folkbeväpningen. Om emellertid denna fråga nu ej kommer att tynga på riksdagens förhandlingar, så lärer det väl vara tydligt, att riksdagen icke kommer att bevilja något anslag till lappningar på det närvarande systemet, utan fast hellre göra alla möjliga besparingar i sådana utgifter, som icke blottställa några personliga rättigheter. Dit höra anslagen till en del af de militära öfningarne, hvilka långt helldre borde besparas, för att bereda tillsångar till den ökade materiel, som en ny arme-organisation alltid måste medföra. Jernvägsstriderna, som aldrig legat alldeles nere, lära väl nu komma att uppstå med förökad kraft, att döma af det nyaste tecken, som ligger i Stockholms öfverståthållares, frih. Bildts, famösa nyårstal. Den jargon, som varit och till en del innu är rådande i Stockholm, att den lyckliga plan, hvarefter vårt hittillsvarande jiornvägsScgevetam hlifojt daot hala tarnnt —V Am mm LjÄA LT — — — ———— — AO— — — -— — —-— — —