Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 januari 1870, sida 2

sommarnatt, och det dröjde ej länge, förr än en smärt skepnad blef synlig på ett stenkasts afstånd från det ställe, der de båda svennerna befunno sig. Just som denna skepnad blef synlig hördes ännu längre bort ljudet af hästtramp, och en mörk, väl inhöljd ryttare, åtföljd af en sven, började framskymta ur dunklet, ridande längs med stranden, men på något afstånd derifrån. — Här är jag, unge herre! — ropade den blå svennen emot den gående, som påskyndado sina steg. — Och hvar har du din nyhetskrämare, käre man? — Här längre ned vid båten... stigen dristeligen på, unge herre, tiden är dyrbar, och jag trodde knappt, att I skullen komma, så länge hafven I dröjt. De togo ut stegen och stodo snart vid båten, hvarest den brune krämarsvennen väntade på dem. — Stigen ned, Nils Bosson, i båten — sade denne med en förstäld, men befallande ton. Nils Bosson studsade och förde hastigt handen till sitt korta svärd, men ögonblickligt fattades han om lifvet af ett par starka armar. Att göra motstånd var omöjligt. De både armarne knöto sig omkring hans egna, som om de varit at jern. Han var stark och vig, men här uträttade hans styrka och vighet ingenting. Han måste foga sig i sitt öde, och äfven om hans stolthet hade tillåtit honom att genom ett rop tillkalla hjelp, hade detta tjenat till intet, ty stranden var alldeles öde, och den mörka skuggan, som höll till häst ett stycke uppå stranden, skulle visserligen icke genom ett rop om hjelp hafva förmåtts att närma sig, då handlingen sjelf, som tilldrog sig för hans ögon, icke var af egenskap att framkalla något mellanträdande från hans sida. Båten stack af från land, gungade på de fräsande vågorna och försvann i närheten at ett