Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 januari 1870, sida 1

det brådskar icke, kom igen när jag har lossat och är segelfärdig igen! Sventjenaren hade emellertid tagit upp ur en läderpung tio guldmynt, som han höll i handen, och de skeno, som brinnande eld mot solen. — Ilär betalar jag dig tio gyllen i handsöl, skeppare — ropade han och gaf tecken åt sin roddare att föra honom närmare till skepparens båt — tio gyllen i handsöl, skeppare, och lika mycket, när vi befinna oss i Wisby. — Nej, säger jag — röt skeppar Barthel — nej, om du så bjöde mig alla tjugo på fickan! Gå till fots, landkrabba, eller rid och ränn, hur dig tyckes, sjön hörer sjömännen till... sätt af, Ulf, så att vi snart komma dit vi skola. Och som en pil stack båten mot land. Sventjenaren blef betydligt efter. Han hade sökt komma till tals med de båda krämarsvennerna, men dessa aflägsnade sig lika hastigt åt ett motsatt håll. Med en ed på läpparne satte han sig och såg på de båda båtarne, hvilka liksom andeväsenden dansade fram öfver vågorna, medan hans egen låg blytung och stampade och knappt kunde fås ur stället. Man befann sig midt i strömmen af de följder, hvilka uppspirade af konung Eriks brott mot den med de svenska herrarne ingångna förlikningen om hösten år 1435, då konungen väl tillsatte drots och marsk, men utan att vilja förläna dessa embetsmän med den makt, som var behöflig, samt bortgaf slott och län mot rådets vilja och insatte på slotten ärelösa röfvare, råa qvinnoskändare och kyrkotjufvar, som ej aktade något heligt eller lydde annan lag, än deras egen vilja, deras lustar och begärelser, om möjligt argare, än de fogdar, som Engelbrekt fördrifvit. På en herredag i Arboga straxt i början af år 1436, som hölls med anledning af den från konungens sida brutna förliknivgen, spred sig det