Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 januari 1870, sida 1

densamma. Gränsen för denne mans verksamhets fält synes i alla riktningar hafva sammanfallit mec fördelarne för det solk, hvars målsman han var utan att man hos honom kan finna något spår a egennyttiga beräkningar. Deruti låg ock grunder till svenska folkets gränslösa kärlek till Engelbrekt, och sådan uppfattades han af dem bland sina samtida, hvilka kunde se och bedöma honom utan för. domar. Lybeckaren Herman Corner, som var samtida med Engelbrekt, skrifver om honom i sin krönika, ,att han liknade en ny Saul, som af Herrar blifvit utsedd och utrustad med kraft att beskydda sitt folk och nedgöra rättvisans fiender. IIan troddes icke vara ledd af högmod eller herrsklystnad utan af medlidande med de olyckliga, hvilka vorc föremål för de danska sogdarnes våldsamheter, och hvilka, då de klagade för konungen, endast funno döfva öron. Engelbrekts like sanns icke bland svenska män, medan han lefde, och uppstod icke heller efter hans död. Han liknar den ensamstående furan på bergets topp, efter hvars fällande, de öfriga träden i skogen äro hvarandra temligen lika. Det ena kan väl stå något högre än det andra, det ena kan väl vara något starkare och kraftfullare än det andra, men intet är sådant, att derifrån hela den omgifvande trakten kan öfverskådas. Till träden i denna jemnhöga skog hörde alla de herremän, hvilka stå som de främsta efter hans fall, som vi skulle kunna hvad Sverige beträffar, kalla sitt århundrades man. Skiljaktigheter finner man vil hos dessa män — den ene är mer eller mindre rik och eger större eller mindre makt och inflytande samt kan äfven andligen vara rikare begätvad än den andre, — men dessa skiljaktigheter äro af föga betydelse för det stora hela. Ingen af dessa herrar kunde göra sig så helt och hållet till en det svenska folkets man, som Engelbrekt hade gjort. Ilvar och en af dem tänkte alltid och