Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 januari 1870, sida 2

rr a .1 ÅUC11, 1IILOUSILINA7 444 MVA 1v1 MM sjuke vigtigaste delen af medicinska konsten, therapien, celler sjukdomars botande, icke, som önskvärdt hade varit, hållit jemna steg, och orsaken till detta missförhållande ligger, enligt min tro, i vår okunnighet, deri att vi, hvad denna del af medicinen beträffar, ännu befinna oss blott i förgården af vetenskapens tempel. Vi känna ännu alltför litet och ofullhomligt om den närmaste orsaken till många sjukdomar eller dessas innersta natur, och om den verkan, som olika läkemedel kunna och böra utöfva till bekämpande af sjelfva sjukdomen. Vid behandlingen af de flesta sjukdomar, är det icke sjukdomen sjelf som bestämmer behandlingen, utan dess ofta vexlande symptomer; det är emot dessa vi rikta våra medel, och blott i några få sjukdomar, såsom t. ex. frossan, der erfarenheten eller slumpen lärt oss finna det passande botemedlet, de så kallade specifica medlen, kunna vi sägas hafva genom vår behandling vändt oss emot sjelfva sjukdomen. I de j allra flesta fall är behandlingen beroende uteslutande af de symptomer, som under sjukdomen mest framträda. Man har med en viss förkärlek, och detta som jag tror på goda grunder, fästat sig vid naturens eller lifskraftens egen förmåga att öfvervinna sjukdomen, en kraft som man kallar vis medicatrix naturs, och läkemedlen hafva blott varit hjelpmedel åt denna egna inneboende kraft. Detta kan väl för många, som hysa en ötverdrisven tanka om läkares kunskaper och recepters öfvernaturliga kraft, se ut som en ganska mörk skildring och ge anledning att framkasta den frågan: Hvartill tjena då dessa stora framsteg som läkarevetenskapen gjort, om de icke kunna häfva, eller åtminstone lindra, det onda sjukdomar medföra, och minska dödligheten hos menniskoslägtet? Skulle en sådan fråga framställas, så vill jag på densamma svara, att dessa framsteg redan burit och utan tvifvel skola bära ännu rikare frukter, om också icke på det fält man väntat, eller i botandet af den redan uppträdda sjukdomen. Det är genom förekommandet af sjukdomar, och allt deraf härflytande elände och förtidig död; det är genom framställande af sanna praktiska grunder för helsans bevarande, som detta ändamål skall ernås; det är genom den preventiva behandlingen af sjukdomar, som det eltersträfvade resultatet, minskad dödlighet och allmänt välbefinnande, lättast skall vinnas, och det är just i våra dagar, som sanningen af detta påstående mer och mer gör sig gällande; den frukt vi och våra efterkommande skola skörda af läkarevetenskapens framsteg, skall sålunda vinnas genom sanitära reformer. PVore denna vår jord och dess många millioner menniskor så beskaffade, som de borde och äfven delvis kunde vara, så borde blott en orsak till död finnas, ålderdom; allting annat är abnormt, och bör vår sträfvan gå derhän att så mycket som möjligt närma oss fullkomlighet. Man kan väl, utan hädelse, påstå, att en allgod Gud icke skapat menniskan för att hon, möjligen redan i späda barndomen eller eljest före sin naturliga letnadslängd, skulle falla ett offer för sjukdomar. I de allra flesta fall äro dessa förorsakade af okunnighet, oförsigtighet, bristande omtanka, lättsinnighet, ja äfven laster, ty många äro de som för sina lasters skull sjelfva falla offer för en förtidig död och åt efterkommande lemna det olyckligaste arf, en försvagad konstitution, sålunda fullgörande lagens ord, straffande fädernas missgeruingar intill tredje och fjerde led. Det är på detta fält menniskovännen har att kämpa och söka vinna herrliga segrar, och hans vapen måste vara: vetenskap, uppfostran, sedlighet och gudsfruktan. Granska vi vårt lands mortalitetstabeller, så visar sig för våra ögon ett i sanning bedröfligt förhållande. Icke som skulle jag dock härmed vilja säga att tillståndet är sämre i Sverige än annorstädes, ty förhållandet är snarare motsatsen, enär medelmortaliteten i Sverige är gynnsammare än i de flesta länder, hvarifrån man eger statistiska uppgifter. Vi finna att af 1,000 födda dö 230 innan de uppnått det första lefnadsåret och 390 innan det 5:te året. Det är här vetenskapsmannen har att undersöka orsakerna till denna stora dödlighet och angifva de bästa medel till dess minskning, ty längre kan man icke hoppas att komma. Att föräldrarnes mer eller mindre fördelaktiga lefnadsställning härvid utöfvar stort inflytande är väl ovedersägligt, ty dödligheten hos barn är all tid större bland de fattiga än bland de bergade klasserna, men okunnighet och fördomar döda många barn, och blott genom en mera allmän upplysning om barnavård kan man vänta förbättring härutinnan. En sådan förbättring är ock delvis redan inträdd, ty då man förr beräknade att af 100 födde blott 50 uppnådde 10 års ålder, så visa 1865 års tabeller, att af 100 barn födde år 1856, 55 ännu år 1865 voro vid lif. För att om möjligt utrota de fördomar och den okunnighet uti späda barns vård, som här i landet äro herrskande, äro upplysande folkskrifter af högsta nöden. Kgl. samhället hade, vid dess sista årshögtid, den tillfresställelse att belöna ett i detta hänscende högst förtjeastfullt arbete af d:r A. E. Goldkuhl, som om det blefve allmänt kändt och efterlefdt skulle komma att verka mycket godt, färdeles hvad till vården om det späda barnet örer. Granska vi vidare landets mortalitetstabeller, så finna vi att omkring 20 4 af alla dödsfall härleda sig från epidemiska sjukdomar, eller så kallade folksjukdomar eller farsoter, såsom smittkoppor, skarlakansteber, messling, kikhosta, nerffeber, rödsot, kolera och några andra. Det är emot dessa sjukdomars spridning som sanitära reformer hafva visat sig verksamma, och om man äfven icke kan förvänta att de skola alldeles upphöra, så eger man dock grundade förhoppningar att dessa sjukdomar skola, der lämpliga sanitära förbättringar blifvit genomförda, uppträda lindrigare och icke mera få den allmänna spridning och deraf beroende intensitet som förr. Annu veta vi väl icke med någon säkerhet hvar man skall söka källan till dessa sjukdomars uppkomst och spridning, men möjligen står vetenskapen just nu vid dörren till en för hela menniskoslägtet vigtig upptäckt. De nyaste forskningarne så väl om dessa som flera andra sjukdomar synas häntyda på att de bero på några organiska, parasitiska infusionsdjur, eller, rättare sagdt, en svampeller mögel-bildning, och skulle denna förmedan besannas, så ligger det nästa steget nära derintill att uppfinna medel att qväfva och förhindra denna mögelbildning. Att någon grund finnes för denna åsigt ådagalägges deraf, att flera sjukdomar uppträda endemiskt, eller lokalt, och icke kunna spridas på andra ställen, hvaraf man är berättigad att lraga den slutsats, att den mögelbildning, hvarpå le bero, icke kan fortplantas under andra klimaiska förhållanden. Känna vi ock icke ännu det rätta botemedlet mot dessa sjukdomar, så veta vi lock, att de under vissa törhållanden, dem vi kunna undanrödja, blifva mera både extensiva och ntensiva. De omständigheter, som härtill mest idraga. äro osunda och öfverbefolkade bostäder, sundt läge, och ofullkomlig dränering, brist på en och frisk luft samt orent och otillräckligt vaten. Det är dessa, som utgöra de förnämsta förenålen för sanitära reformer, och der de blifvit änlamålsenligt utförda har erfarenheten tillräckligt isat deras verksamhet att, om ock icke helt och ället hindra de epidemiska sjukdomarnes upptomst, likväl i stor mån förekomma deras spriding och minska deras häftighet. Tiden tillåter mig icke att nu framhålla det ätta sättet för dessa reformers utförande, men inan jag afslutar detta enkla föredrag, skulle jag ilja visa hvad som i detta hänseende blifvit åtjordt inom detta samhälle, och äfven göra det lart, att dessa arbeten, hvilka sedan några år