Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 januari 1870, sida 2

eBiB33 44 HMnp MM Vid Upsala universitet, ehurn grundlagdt redan 1176, sanns vid början af 1600-talet ingen medicinsk lärostol, och Lunds universitet stiftades först 1668. Den förste protessor i någon af de till midicinen hörande grenar, som vid Upsala anställdes, var d:r Chesnecopherus, som 1613 utnämndes till fysiologie professor. IIan är märkvärdig såsom den förste svenske man, som erhållit medicine doktors-graden, hvartill han promoverades i Basel år 1608. Sedermera blef Johan Frank, år 1628, anatomix och botanices professor, men, att döma af gamla handlingar, synes han icke mycket hafva vinnlagt sig om utbredaudet af sin vetenskap, utan. mest sysselsatt sig med botaniken, hvarföre han äfven af akademiens kansler, Adler Salvius, fick uppbära förebråelser. Att medicinens studium då tör tiden icke måtte ha varit mycket aktadt, synes deraf, att man förebrådde Adler Salvius att vara medicine doktor och att han ansåg sig böra försvara sig mot beskyllningen, hvarvid han dock anmärkte, att det vore en heder att hafva förvärfvat denna lärdomsgrad. Under Frank och Stenius, som samtidigt med honom voro professorer i medicinska fakulteten, gjorde medicinska vetenskapen inga framsteg, men med år 1660, då två unga, skickliga och nitiska lärare, Rudbeck och IIoffvenius, intogo lärarestolarne, började ändtligen vetenskapen att blomstra, och många läkare bildades af dessa män, hvilka sedermera utrikes fullbordade sina studier och erhöllo doktorsgraden, och fortfor detta förhållande, hvad Upsala beträffar, till 1738, då den första medicine doktors-promotion der anställdes. Förhållandet synes icke halva varit likadant i Lund, hvilket universitet stiftades 1668, då genast en medicinsk fakultet der grundlades, och hölls första medicine doktors-promotion derstädes år . 1650, hvarefter de regelmässigt fortgått. Den blomstring af medicinens studium, som genom Rudbeck och Hoffvenius grundlades och fostrades, var dock af kort varaktighet, ty redan 1682 dog Ilofrvenius, hvarefter Rudbeck mera uteslutande sysselsatte sig med sina två ryktbara lärda verk: Atlantican och Glysisvald, det sednare ett stort illustreradt botaniskt arbete, hvilket vid branden i Upsala 1702 förstördes, så när som på tre exemplar. Vid detta olyckstillfälle visade den då redan 72-ärige Rudbeck ett stort prof på sjelfuppoffring. Vid branden stod gubben sjelf på taket af Gustavianska anditoriet och ledde släckningsarbetet, för att afhålla elden från denna dyrbara byggnad, der akademiska biblioteket och alla dess samlingar förvarades, och lemnade icke denna sin post, oaktadt ban blef underrättad att elden hade fattat i hans eget hus, der alla hans litterära arbeten, frukten af 40 års trägen möda, voro förvarade. Med dessa ; två mäns bortgång, försvann nästan allt lif uti medicinens studium i Upsala. Hoffvenii efterträdare, d:r Drossander, ehuru föröfrigt en lärd man, egde ingen förmåga eller håg att göra sin vetenskap lefvande; han sparare afrådde unga män från att studera medicin, i stället för att, som sig bör, uppmuntra dem. För att vara en god akademisk ärare är det icke nog att vara lärd, man måste ätven älska sin vetenskap och framför alit veta att hos sina åhörare väcka och underhålla kärlek till densamma; blott på detta sätt kan den bli lefvande och fruktbärande, och denna förmåga egde IIoffvenius i hög grad. Detta förslappningstillstånd uti läkarebildningen vid Upsala universitet fortfor, med blott ringa afbrott, till 1740, då samtidigt två stjernor af första rangen uppgingo ölver Upsala horisont och spridde en glans öfver den medicinska undervisningen, som lyste icke blott öfver Sverige, utan lockade fremlingar från flera af Europas linler till detta lärosäte för att der söka ljus och förkofran. Det var Linn och Rostn von Rosenstein, som hedern tillkommer att vid Upsala universitet hafva lagt en varaktig grund till en sannt vetenskaplig läkarebildning, och det ljus, som de lå tände, har sedan dess, vårdadt af upplyste och nitiske efterträdare, tortfarit att lysa med klar och ifgifvande låga, samt åstadkommit, att Sveriges akarekär med heder kan intaga sin plats bland verldens mest bildade nationers. Men det är icke blott Upsala akademi, som hedern häraf tillkommer, äfven Lund har att uppvisa många nitiska och lärda män bland dem, som fyllt lärareplatserna vid dess medicinska fakultet. Bland desse böra med all rätt nämnas Stobeus och Döbelius, adlad von Döbeln, vid början af förra ärhundradet och! vrid dess slut, Retzius, Rosenblad och Engelhart. Under de sista 40 åren har Carolinska institutet Stockholm utöfvat ett stort, i högsta måtto välsörande inflytande på Sveriges läkarebildning, icke lott genom den grundliga och sannt vetenskapliga mdervisning, som der meddelats, utan måhända i mnu högre grad genom den täflan, som uppstått nellan institutet och de medicinska fakulteterna i Upsala och Lund, och som hos dessa framkallat tt lif, som för vetenskapen är glädjande och för less framgång af stor betydenhet. Det är likväl hufvudsakligen under de sednaste ;0—40 åren som läkarevetenskapen gjort de största och märkligaste framstegen, och en bland de härtill mest bidragande orsaker anser jag ligga uti en stor förändring i studiets bedrifvande. Läkarevetenskapens studium har under denna tid mera förflyttats från studerkammaren till det blifrande fältet för läkarens verksamhet — till sjelfva juksängen. Förr var de blifvande läkarnes stulium mera inskränkt till boken och föreläsningssalen, och ganska ofta hände det att den från miversitetet som utlärd dimitterade licentiaten ler medicine doktorn, som på egen hand skulle vörja sin verksamhet, var i oförlåtlig mån oerfaen, såg sig vid sjuksängen rådvill och tvekande, rots sin bokliga lärdom, och måste han nu, för utt kunna på ett gagnande sätt utöfva sin vetenkap, på egen hand, utan den så väl behöfliga edningen, förvärfva cn, stundom dyrköpt, ersaenhet, hvilken numera, tack vare den kliniska mdervisningen, kommer hvarje medicine studiosus ill godo. Sjukhusen äro de förnämsta medicina lärosalarne; det är der, vid sjuksängen, de igtigaste lärdomarne inhemtas; det är der den tuderande lärer sig igenkänna sjukdomarne och edöma deras symptomer; det är der han får uppfva sin iakttagelseförmåga och sin skarpsinniget och, framför allt, han får pröfva sig sjelf och inna om han inom sig känner den sanna kallelen att blifva läkare, ty har han icke denna, kan an aldrig förvänta någon inre tillfredsställelse ti utöfningen af sitt magtpåliggande kall, eller oppas att se sitt arbete åtföljas af välsignelse. sland öfriga bidragande orsaker till den högre rad af vetenskaplighet läkarestudiet nu vunnit, ro att räkna sednare tiders framsteg uti hjelpetenskaperna, såsom anatomien, särdeles den panologiska, samt kemi och fysik. Den kemiska nalysen samt bland fysiska instrumenter, mikrokopet, hafva mägtigt understödt forskningen uti siologi och anatomi. Nutidens läkare utmärka g, vid jemförelse med förra seklets, genom vida jupare insigter i sjukdomarnes diagnostik, eller senkännande, samt deras orsaker och följder. Ivar och en af oss har väl utan tvifvel under dnare åren hört talas om nya sjukdomar, hvarman för 30—10 år sedan ingenting kände eller t nämnas. Man bör dock icke häraf draga en slutsats, att dessa sjukdomar verkligen äro ya eller att de icke förut funnits till; sannolikt att de alltid existerat, men icke blifvit som ma sjelfständiga sjukdomar igenkända och berifna, utan förblandats med andra, som föredde något så när likartade symptomer. Hvad m förr allmänt ansågs som en sjelfständig sjukm, betraktas stundom nu som ett symptom, ta beroerde af fullkomligt olika orsaker. Som t upplysande exempel härpå kan anföras en förr nska allmän sjukdom: vattensot. Numera känläkare ganska väl, att dessa vattensamlingar ott äro ett symptom af andra sjukdomar, gan-k ——— —t— — —— — — ——————— — — —— 03 — —