Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 januari 1870, sida 2

punkten under Sveriges store konungar, Gustaf Wasa, Gustaf Adolf och Carl XI, stått framom vår tid uti medborgerliga dygder och andra goda egenskaper. Om vi ock, vid en jemnförelse melJan dessa tidehvarf och nutiden, lemna helt och hållet ur sigte alla de beqvämligheter uti det sociala och husliga lifvet, som äro en följd af en tillväxande civilisation och det sednare århundradets stora upptäckter på vetenskapernas område, och som gjort att många beqvämligheter, som pu finnas i arbetarens bostad, ja stundom i armodets koja, då måste umbäras af de rika och mägtiga, så tror jag att man ändock, efter lugn pröfning, skulle föredraga vår tid framför att se sig förflyttad tillbaka 2—300 år. Att icke nu tala om Gustaf Vasas tidehvarf och landets dåvarande politiska ställning samt dess sociala förhållanden och lefnadssätt, söm då, äfven hos de store, icke tyckes erbjuda mycket, om man får döma af krönikans ord: ,,Den som vill till Ilofva Naska, måste ha knif och sked i taska; (gaffel talas icke om, ty denna var då ännu okänd), så låt oss, som göteborgare, förflytta oss tillbaka till tiden kort efter stadens grundläggning, och tillse, huru våra föregångare då hade det, och om vi skulle vilja utbyta vår lott mot deras. Att lifvet här då icke kunde hafva varit synnerligen behagligt och att allmänna säkerheten uti staden stod på en ganska klen ståndpunkt framlyser tydligen af ett memorial, utfärdadt år 1624 af Gustaf Adolf till stadsrådet i Göteborg, ur hvilket jag tillåter mig att citera följande ord: ,, Efter II. M. förnimmer att en hop skalkar och bofvar bruka! stor motvillighet på gatorna om nattetid, slå och! röfva folk, kasta fönstren in och andra sådane bofvestreck öfva, att man icke uti en fredlig stad säker vara kan, så, på det sådant må förekommit! varda, skall rådet vid II. K. M. onåde till görande j hafva flitigt uppseende att sådant må tillbörligen straffat varda och den som med sådant blifver beslagen och lagligt tillvunnen, densamme skall mista handen efter såsom i II. K. M. mandat vidare derom förmäles. IIvarföre skall uti staden god vakt hållas och på det borgerskapet icke må med någon vakt besväradt varda och icke destomindre må uti staden alltid god vakt hållen blifva, så tyckes II. M. bäst vara att 48 knektar i Säsvedahls härad må kommenderas rotetals till staden ör att hålla vakt — en inrättning, då beviljad för upprätthällande af allmän säkerhet, som under benämning stadsvakt ännu finnes qvar, ehuru den, enligt sednaste riksdagsbeslut, sannolikt snart nog blirz indragen. Vi hafva alltifrån den tid, då vi började läsa svenska historien, sett den store Gustaf Adolf framställd som en förkämpe för trosoch samvetsfribet och huru han för dessa offrade sitt lif på Lutzens slätter. IIäraf borde vi naturligtvis! draga den slutsats, att trosoch samvetsfrihet då herrskade i Sverige, men historien visar att motE satsen egde rum, ty just under samma konungs regering finna vi svenskar straffade till lifvet för det de öfvergifvit lutherska läran och omfattat den katolska. Visst hafva vi icke ännu fullkomlig : religionsfrihet, men nog stå vi i detta hänseende , långt framom Gustaf Adolfs tid. I Gå vi än längre ned i tideräkningen och förflytta oss till Karl XI:s och XII:s tider, så må man fråga, om vi skulle vilja byta med dem? Med de menniskoförnuftet hånande hexeriprocesserna och blodiga bålen under den elfte Karl, och den nöd och elände som den tolftes halstarrighet bragte öfver landet. Efter denna inledande digression torde det vara skäl att öfvergå till det egentliga föremålet för denna framställning: en jemnförelse mellan läkarevetenskapen och dess ståndpunkt förr och nu, inom detta land, samt de förhoppuingar vi rättvisligen kunna ega att genom denna vetenskaps framsteg se folkets helsa bättre betryggad, och mortaliteten, t som ännu är vida större än hvad den borde och 1 kunde vara, minskad. Medicinen, som vetenskap 1 betraktad, har i Sverige icke några gamla anor; ! hon är en jemförelsevis ny vetenskap. Vid den J 1 1 Å Å id då Greklands och Roms medicinska patriarker, Hippokrates och Galenus, lefde och verkade, herrskade hednamörker inom Sveriges bygder och torde man få antaga, att läkarekonsten då var inskränkt till ett nödtorftigt och ofullkomligt botande af yttre skador och sår, som, med anledning at våra rfäders krigiska lynne, sannolikt ofta förekommo. Vid barbarernas inbrott i Europa och Roms störande försvann äfven medicinen som vetenskap, och under medeltidens första början var det blott 108 de då i bildning högt stående araberna, som len ännu odlades, såsom vid det mohriska hofvet Cordova, der Avicenna och Averrhoös, för sin id utmärkta och ännu med vördnad erinrade läcare, verkade. Icke blott läkarevetenskapen, men il vetenskap hotades vid denna tid af en fullstänlig utrotning, och det är klostren vi bafva att acka för hvad som blifvit af forntidens vetenskapiga alster och skatter bevaradt. Det var inom less af tidsandan fridlysta celler, som vetenskapen og sin tillflygt, der dess svaga lif vårdades och ostrades, och det är från ett kloster i Italien, i galerno, som läkarevetenskapen först började att. ubredas. Också voro under medeltiden de italienska läkareskolorna de mest ansedda, der medicihen först metodiskt undervistes och der medicine , ioktorsgraden först utdeltes. : g 1 1 j 1 1 S Under denna tid i Sverige, d. v. s. under den t catolska tiden, var väl ock här all utöfning af läcarekonsten inskränkt till klostren eller till del mdlige och äfven hos oss, liksom öfverallt i det cristna Europa, begagnades den allt för ofta som l tt medel att hos den okunniga hopen stadga den 1 linda tron på kyrkans lära, ty den urartade mer t ch mer till en relik-dyrkan genom användande af issa helgons reliker att påläggas eller bäras vid ,s sa sjukdomar, och sannolikt åstadkommo dessa ! sven ofta kurer, antingen derföre att naturen bojr ade sjukdomen, eller den starka tron gjorde sin st erkan, ett inflytande som man hos oss ännu kan se ft ti så kallade sympatikurer, eller i dess ursprung-s iga form hos de mindre bildade katoliker uti dev atolska länderna. Ehuru illa det således under ss enna tid var stäldt med läkarekonsten i Sverige, b att kalla den vetenskap vore att missbruka nam-J ö5 et), blef det dock sju resor värre efter resormaionens genomförande och indragningen at klostren. f Im ock låkarekonsten som målsmän dittills icke s gt vetenskapligt bildade personer, så hade docks l ess utöfvare varit tromma och för sin tid jemföelsevis Järda män; men nu sedan näringen blifvit sh ri, skyndade hvarje lös person, som icke hade nå1 ot annat hederligt näringsfång, slå sig till läkare! g ch föregifva sig kunna beta sjukdomar. Så går å et ofta, när man vill nedrifva institutioner, der-Jv ;re att de äro bristfälliga, utan att i deras ställe tl itta något annat bättre, i tro att allt skall gå a ra blott det föråldrade kommer bort; en lexa, den S lla radikala reformatorer borde lägga sig på hjer-Jf,; t. Uti en år 1507 i Malmö utgifven bok, kallad ) si Tredje Urtegaare, står det anmärkt, att de per-d mer, som då i Danmark utöfvade läkarekonsten, is estodo af ,,förlöbne Munkar och Nuunor, ulärde I rester, fördersvade köpmän, gamle kjerlinger, ja se udere och Smeder, Trolkarlar och Trolkonor och J or mat sådant orkeslöst folk, och man kan väl an-he ga att förhållandet icke var bättre i Sverige, utan de öjligen sämre. att döma af hvad biskop Peder n. ånsson säger i en af honom författad ännu otryckt är karebok: ,.I Sverike är det stor skam och skade, eg ir nokor blifver sjuk redes skofvel och spade. sk , under hela detta århundrade synes knappt hafva! te units läkare i Sverige. När Gustaf Vasa låg på so n sotsäng, hade han ingen annan att anlita som do kare än pastorn i Storkyrkan, magister Johannes, of 1 dess en viss m:r Guilhelmus kallades från Kalet ar, om hvars skicklighet pastorn i Storkyrkan ga ck hade ringa tanke, då han yttrar om Honom na små ligt: den der sig för medico utgifver. bl