Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 januari 1870, sida 2

gagna en undervatteustelegrasledning emellan Norge och Danmark må få öfvergå till ,,det stora nordiska telegrassällskapet i Köpenhamn. — Löteberg d. 14 Januari. Staden d Länet. Kongl. Vetenskapsoch Vitterhetssamhällets årshögtidsdag firades härstädes sistlidne gårdagsafton i Lilla Börssalen inför ett ganska talrikt auditorium. Sällskapets sekreterare, d:r Ekström, redogjorde från trihunen för samhällets verksamhet under det förflutna året, hvari ingick berättelser från Föreläsningsstyrelsen samt från Naturhistoriska afdelningen ar Göteborgs museum. Tvenne af samhällets ledamöter hade nnder året aflidit, nemligen professorn m. m. C. (Å. Brunius, född i Tanums socken af Bohuslän, och d:r O. P. SburzenBecker, öfver hvilka d:r Ekström nu utförde lefnadsoch karaktersteckningar lika sakrika, som völtaligt framställda, hvaraf vi hoppas kunna en annan dag lemna ett och annat utdrag. Ordföranden för det tilländalupna året, d:r Ch. Dickson, nedlade sin befattning med anförande, som innehöll en jemförelse mellan äldre tider och innevarande tid, med särskilt afseende å läkarebildningen, ett anförande, som åhördes med synnerlig uppmärksamhet. Vi återgifva härnedan detta anförande, hvaraf vi benäget erhållit del, anmodande våra läsare att särskilt uppmärksamma den sednaste delen af den intressanta framställningen. D:r D. inledde sitt anförande med några betraktelser om förr och nu. Det ofta hörda talet om ,,den gamla goda tiden fann hos honom ingen genklang. Långt ifrån att antaga det vårt slägte degenererat, ansåg han detsamma hafva utvecklats till ett bättre både i andligt och kroppsligt hänseende. Så behandlade han ock med en lätt ironi skaldernas tal om ,,den storsinta ätten, som bodde i norden, ,,då ingens slaf och ingens herre vorden, hvar odalbonde var en man för sig. Ser man saken historiskt, så egde vi slalvar vid denna tid, och folkfriheten var långt mindre betryggad än nu. — Skaldens ,viking, som ,vannp borgar och slott och med sina kämpar om rofvet drog lott — skulle, i våra förvekligade och vanslägtade tider, lupit stor risk att bli hängd som sjöröfvare, så tapper hjelte han än månde vara. ,Nulidens krämare — och vi Göteborgare äro ju ett krämarefolk, skulle näppeligen finna sig rätt belåtna med stadgandet i Frithiofs vikingabalk, om tullen å krämareskepp, utan heldre föredraga våra egna tullar, så tryckande de än kunna vara. När Sveriges odalmän ålade Olof Skötkonung att bortgifta sin dotter till Olof i Norge, så skulle vi, i våra dagar, ej gilla ett sådant våld från vare sig ett folkmötes eller en riksförsamlings sida, utan böra vi vara tacksamma, ,att vi lefva i andra tider och icke hafva så oregerliga odalmän eller så oförskämda lagmän. Talaren fortfor härefter: Alla dessa på historiska och muntliga traditioner grundade föreställningar om forntidens företräden tror jag vara till alla delar ogrundade och obevisliga. I fullkomlig motsats härtill tror fullt och fast på en fortgående utveckling och förädling af menniskoslägtet icke blott uti intellektuelt, religiöst och sedligt hänseende, utan äfven i hvad som rörer det rent kroppsliga. Jag tror att nutidens folk är friskare och kraftigare än forntidens, och förmenar mig till stöd för denna åsigt kunna anföra goda skäl. De hufvudskallar, som man stundom påträffar uti Sveriges urinnevånares grafvar, antyda, att dessa stodo på en igre bildningsgrad, än den nu lefvande generationen, och att deras förståndsförmögenheter voro inskränkta. De vapen, som påträffas från denna och ven sednare perioder, dessa bronssvärd, ådagalägga tydligen att de män, som burit dem, varit små till växten och haft ganska små händer, ty för vår nuvarande generation passa de ej; fästet är alltför litet för att kunna omfattas af en fullvuxen karis hand. Gå vi äfven till ännu mera framskridna perioder och noga beskåda de gamla rustningar, som i samlingar förvaras, så skola vi icke undgå att märka, att de flesta af dessa harnesk äro afsedda för små och klenväxta personer, och en vanlig tre alvars lång och proportionerligt växt karl skulls få svårt att pådraga dem. Statistiken visar oss ock att menniskan nu för tiden har en i medeltal längre lefnadslängd än förr; dödlighetsprocenten, denna den mest tillförlitliga måttstock på ett lands bildningsgrad, är mindre nu än förr, och de härjningar, som epidemiska sjukdomar nu stundom förorsaka, kunna anses som obetydliga, då man jemnför dem med de hela folkslag förödande pester, som häfderna veta att omtala. Visst är det svårt, ja omöjligt, att afgöra om sjukdomar, med undantag at farsoter, då voro mindre allmänna än nu; man är i allmänhet böjd sa att antaga, det en stigande civilisation i viss grad t förvekligat slägtet och gjort det mera ömtåligt för ,. umbäranden och klimatiska inflytelser, men jag s ror att detta mera gäller vissa klasser och att)! olket i allmänhet både kan och ofta måste förlraga mycket. utan att detta synnerligen inverkarL på helsan. Förmodligen dogo förr flera personer a on våldsam död än nu, tillsöljd af deras jemnalt krig och härnadståg, men detta är ju ett af för-nm Irens mest besjungna yrken, som i sagans mun li n J f Å ramställer deras idkare com hjeltar, värda att sterföljos. För min del anser jag att vi må prisa ss lyckliga, som lefva i dessa tider, då fred och ugn råda i vårt land och då vi ega lagar, hvilka, m ock icke fullkomligt, skydda vår personliga äkerhet och vår egendom, och jag vill visst icke nska mig: tillbaka till våra hedniska förfäders sar, då sjelfhåäÄmnd och vigarf! voro heliga ligter. När jag i mina tankar jemnsör nutiden med orntiden och hör denna sednare berömmas, eriujag lifligt en af danske skalden Andersens san är bekant för de flesta af mina js ns galoscher; huru der en forn1 YTz.