Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 januari 1870, sida 1

— 2— ssseringar angående detta, hvilket så mycskef lättare kan sörklaras, estersom Daru aldrig förut beklädt någon diplomatisk post. Den nye utrikesministern lärer emellertid gjort ett särdeles gynnsamt intryck på de utländska diplomaterna. Ilan betonade ministerens fasta föresats att handla i öfverensstämmelse med nationalviljan och sin öfvertygelse om, att det vore Frankrikes afsigt att afhålla sig ifrån hvarje oberittigad inblandning i andra länders inre angelägenheter. Om Darus och hans kollegers politiska ståndpunkt med afseende på de utländska frågorna yttrar sig Mem, dipl. på följande sätt: yzhlar ministeren af den 2 Januari någon särskild betydelse, hvad den utländska politiken angår? Ja, helt visst. För oss är det intet tvifvel underkastadt, att största delen af dess medlemmar hafva ringa eller ingen smak för den politik, som skapat den italienska och sednare den tyska enheten, Så betänksamma personer, och som äro så genomträngda af franska traditioner, måste hafva insett, att vårt fåderneslands väsendtliga intressen icke blifvit tillräckligt tillvaratagna vid Cavours och Bismarcks verk. Men efter att hafva påpekat detta, skynda vi att tillägga, det ministören af den 2 Januari icke hotar någon, utan tvertom är fast besluten för fredens upprätthållande. Dess uppgift består egentligen endast utilatt hålla sig inom den gräns af försigtig moderation och oafbruten uppmärksamhet, som den luxemburgska frågan och Garibaldis försök gjorde oss till pligt år 18 Man har förebrått det nya kabinettet dess kler kala färg; man har redan utgifvit detsamma för att vara föga välvilligt mot Italien och nationalitetssrågan. Vi för vår del begära, att det för all tid skall göras slut på en politik, som alltför uteslutande tager sig utaf andra folkslags lycka, och icke nog beaktar Frankrikes egen. Italien har inom sina egna gränsor ingen annan fiende än sig sjelft; låt det stärka sin enhet, låt det befästa sig genom en god förvaltning och genom bättre finanser, och vi skola lyckönska Italien dertill; men hvad vi ej vilja, är, att det anser sin politiska välfärd oundvikligen förbunden med en radikal lösning af den romerska frågan. Ministeren af den 2 Januari skall i detta afseende gå in på fulländade fakta; men det är högst sannolikt, att den ej skall gå långre. Hvad Preus sen angår, torde det förhålla sig på samma sätt. Det är icke längre tal om att återkomma till det, som har skett; men den tyska enheten efter grefve Bismarcks uppfattning har sin gräns i Pragfreden och i den österrikisk-ungerska monarkiens integritet. Den nuvarande ministeren betraktar utan tvifvel icke denna situation med samma optimism, som den, hvilken dikterat det bekanta cirkulärer af den 16 September 1866. Likväl torde man icke böra tillägga ministören den ringaste håg att motsätta sig det bruk, som Preussen hittills gjort af sin vapenlycka. Ministören har förbehållit sig handlingsfrihet för framtiden och vill icke binda sig genom otidsenliga förklaringar. Det första parlamentariska kabinettet under det andra kejsardömet uppträder således under de gynnsammaste vilkor.. . Då Emil Ollivier efter sin utnämning till minister första gången mottog embetsmännen i Justitiseoch kultusministererna, tilltalade han dem på följande sätt: Jag tackar Er, mina herrar, för de tänkesätt, I uttryckt, och för de löften, I gifvit; jag är öfvertygad om uppriktigheten af de förra och pålitghe:en hos de sednare. Tillåten mig att utan omsvep och utan granna fraser uttrycka, hvilket slags medverkan jag väntar af Er; och för att tydligare göra mig förstådd, vill jag berätta en orientalisk liknelse, som bli i mitt minne. En resande, som tillryggalagt en lång väg och ännu hade ett långt stycke framför sig, ville inträda i en hydda. Ilan finner dörren i viss mon spärrad af en spindelväf; han undanrödjer denna, men stöter inuti rummet på en annan. Han sliter sönder denna, men så följer en tredje, en fjerde, och till slutet så många, att den resande förskräckt vänder om och hellre stadnar derute, utsatt för hvilket väder som helst. Mina herrar! Jag begär af Er, att I sparen mig anblicken af spindelväfven och vederviljan att strida mot sådane hinder. Embetsmännen i ett departement hafva icke blott pligter mot ministern, utan äfven mot de personer, som genom sina affärer hafva med dem att göra; de ha dessutom pligter mot de underlydande och mot allmänheten. I, mina herrar, ären i dagliga förbindelser med de juridiska ombetsmännen och med presterna. I veten, hvilket undseende, som af nöden mot personer, hvilka äro beklädda med så aktningsbjudande beställningar. Om de misstaga sig, så bör Er tillrättavisning vara välvillig, och I bören behandla dem med den aktning, som I sjelfva för Eder fordren. Mot Edra underhafvande mån I handla med saktmod, derigenom vinner man med större säkerhet förbättring i felen. Ivad allmänheten angår, så åläggen Eder framförallt tålamod och godhet. I skolen ofta blifva besvärade af mindre hossamma och efterhängsna personer; men hvad gör det? Eder hufvudegenskap måste — jag återupprepar det — vara välvilja. lörgäten icke, att i lagskipningens uppgift är ett stort rum lemnadt för milaheten, samt att justitixministeren samtidigt måste vara en välviljans minister. Då jag talar till Eder om Edra pligter, så glömmer jag dock icke mina egna. Min fasta vilja skall alltid stå i mina principers tjenst, d. v. s. jag skall göra hvars och ens befordran uteslutande beroende af hans arbetsamhet och duglighet, utan att fästa det ringaste afseende vid förord. Jag skulle vara lycklig, om jag funne någon man af skicklighet och talang, hvilken ännu vore obekant