Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 januari 1870, sida 1

en drypande blod i ansigtet, men hon sattade sig hastigt och räckte svennen den lilla handsken, som hon drog af ringen med blommorna. ,IHafyven tack, stolta jungstu! — sade Nils -,jag tager eder på orden och vill blifva eder riddare! De främmande herrarne kommo nu till och voro gröna af förargelse. — Det är nu allt godt och vil, Birger — sade brunrocken och såg helt belåten ut — men det är dock blott och bart den tomma bägaren ... skänk nu en gång i den vindroppe, du har att bjuda på... Till saken, menar jag... Kommer ban, eller icke... — Han kommer... han är redan här, och so derför tänkte jag, att vi väl behöfde vara båda på platsen... nu är nog tiden inne, för marsken tillade, sedan unge Nils tagit emot handsken och tackat: ,det har du nog tillfälle till, Nilst — sade han — ,på färden till Kalmar, och gör då ditt bästa, för sedan kan ingen veta, hvilken vind som blåser, medan du är i Wisby! — det sade han ... — Så har du rätt, Birger — inföll brunrocken — du skall hålla utkik åt land, medan jag aktar på sjön! Ordet var knappt uttaladt, förr än de båda krämarsvennerna fingo annat att göra. Från det ankrade fartyget lade båten ut och började ro mot staden till. Det var sannolikt skepparen sjelf, som satt i bakstammen. Båda krämarsvennerna förde på samma gång händerna öfver ögonen, och båda sågo äfven en annan båt komma roendes från staden. I denna satt en äldre man, som till klädseln liknade en sventjenare. — Bedrager mig icke mina ögon i solljuset — sade den blåklädde — så är det hennes sven! — Det är hennes sven, Birger — afgjorde den brune — och vi skola genskjuta honom. Hon. har sannolikt blifvit vis af de lärdomar du gaf henne i Söderköping, och vill derför passa på och icke låta något tillfälle gå sig ur händerna, och