Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 januari 1870, sida 1

IIuru de brygga bränvin vet jag ej, mera än att om det ej lyckas skall man bränna svafvel, krut och blånor i tratten, så blir saken klar. När man skall koka måste man nödvändigt hafva ved, det vet jag, samt salt till somliga rätter, såsom ölost, ölsupa, strömming etc. I ladugården måste man för all ting laga kreaturen få äta, annars stå de ej länge bj, och bar man ej annat kan man i nödfall gje dem svalhö. å nyfödda kalfvar skall man rifva af klöfvarna ty annars kunna de ej på halis gå utan skridskor. (Men det måste hon noga veta alt gäss och höns intet äta hvarken hö eller löf.) Intet får man gå barfotad i källaren, ty då surnar drickat. Men nu kommer en sak som jag förstår i grund, nemligen att sy. Härtill måste man nödvändigt hafva nål, och trå, och något att sy på. Förr i verlden har man vel brukat slå kaut på tråden men nyare tider slå endast et slag öfver, det vill så mycket säja: detta håller nog till det går sönder. Men jag går till köket åter. Pär man vill steka en hare så måste iman först skaffa sig honom, och sedan flå, ty det går intet an att plåcka honom som en hjerpe, eller skålla honom som en höna. Sedan stekes han efter behag, och jag befattar jag mig intet med honom förn han kommer till bords. Niär man sätter till ättika skall altid then värste sättas dertil, ty annars blir intet ättikan sur. IIyem menar hon då skulle va tjenlig på Charlottenberg, då jag är borta?