Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 januari 1870, sida 2

skulle väcka rättmätigt missnöje bland verkets egna tjenstemän, som på detta sält sågo sig utestängda från all möjlighet att någon gång få en tillräckligt trygg framtid, var naturligt. Dem tillkommo, i allmänhet taladt, endast de smärre postkontoren. I numret för den 23 December hafva vi meddelat en utförlig förteckning på de postkontor, som innebafvas af militärer, och påminna endast derom, att af 73 postkontor med en inkomst af mindre än 1,500 rdr hafva blott 5 fallit militärer i smaken; ju högre lönen blifver, desto mera hafva dessa herrar hållit sig framme, och så finner man, att militärer fått 18 af de 62 postkontoren med lön mellan 1,500 och 1,800 rdr, 1 af de 2 med omkring 2,000 rdr i lön och 30 af de 57 kontor, som inbringa åt sina innehafvare från 2,000 till 8,000 rdr i lön. För att göra orättvisan ännu större hafva icke heller de 27 öfriga med högre inkomst begåfvade kontoren tillfallit postverkets tjenstemän, utan bortgilvits åt andra civila. I motiveringen till sitt nyligen utgisna förslag till allmän poststadga klagar också general-postdirektören öfver den ringa utsigt till betordran, som till följd af här ofvan omtalade missförhållande råder för postverkets egentliga tjenstemän. I ganska tydliga ordalag yrkar ban ock en förändring bärutinnan för att kunna uppbringa de mindre pustmåstarnes inkomster till ett något så när rimligt belopp, hvilket är så mycket nödvändigare, som alla dessa hafva stor uppbörd och efter postanvisningsrörelsens införande ega utväg att på konstladt sätt inom en eller några få dagar öka sin uppbörd till mångdubbelt af hvad den egentligen skulle utgöra. General-postdirektören lägger härvid också synnerlig vigt vid utsigten om högre löneförmåner till följd af hans sörslag om sportelväsendets upphörande, då detta obestridligen hittills varit en god sporre till nit och ansträngningar i tjensten, ehuru alla skäl numera tala för dess asskaflande. Pet är således helt naturligt, att hrr posttjenstemän skola glädja sig öfver den seger, som deras rättmätiga sak vunnit genom hr Edholms utnämning, och då härtill kommer, att hr I. allmänt erkännes vara en af de erfarnaste och skickligaste tjenstemän inom postverket, så har man i allmänhet skäl till tillfredsställelse härmed. Man kan för örrigt vara öfvertygad, att denna seger icke vunnits utan stor strid. Det är ingen hemlighet, att öfversten och chefen för Vestmanlands regemente J. G. Eketrä, f. d. kabinettskammarherre hos konung Oscar och dennes förtrogne vän, varit hans medtäflare om platsen. Åltt i sådant fall alla möjliga inslytanden skolat söka göra sig gällande för att neutralisera ministerns konstitutionella bemödanden, kan man lätt föreställa sig. Men hur hård dusten än må hafva varit — och det berättas, att finansministern till och med måste hota med att begära sitt afsked — gaf dock denne icke efter, utan lyckades slutligen besegra det mäktiga motstånd, som militarismen ännu eger makt att uppstilla mot så många andra slags anspråk, huru berättigade de än måtte vara. En bresch är gjord i det hittills rådande systemet för utnämningar inom postverket, och vi skola hoppas, att densamma skall fullständigt bereda väg för anhängare af det motsatta systemet, det som vill förbehålla postverkets tjenster åt dem, som arbeta i postverkets tjenst, helst som man, alltsedan den nuvarande general-postdirektörens tillsträde till sia tjenst, trott sig veta, att han med berömvärdt nit arbetat på en sådan systemförändring. Grunden för en sådan tanke är här likasom alltid i hithörande förhållanden den ständigt växande insigten som nödvändigheten och rättvisan i att erkänna arbetets rätt och gifva det den ära och det erkännande, som tillkommer detjamma.