Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 januari 1870, sida 2

— Så sant jag heter Svante — utropade der ildre brodern och satte äfven handen mot Ögat — kommer icke der fru Bengta sjelf, och kon rider så raskt, som den bäste sven på Ekesjö gård. Det var verkligen fru Bengta, som i raskt traf nalkades öfver bron. En oörl arlig känsla af motvilja fattade Nils, när han fick se den manhaftiga fruns skarpa anletsdrag, och han tog ett par steg inåt förstugan för att skynda upp och träffa sin moder, innan hon skule blifva uppehållen af hennes vän, men Svante fattade plötsligt hans hand och höll honom tillbaka. — Nej, nej, broder — sade han — stanna, fru Bengta skulle det aldrig förlåta om du skyndade undan, sedan du sett henne komma. Nils tycktes ej vilja fästa sig vid broderns varning och skulle äfven hafva utfört sin afsigt, om icke fru Bengta sjelf nu varit så nära, att hon unnat ropa honom tillbaka. Hon höll redan utanör dörren till stenhuset. — Icke så brädt, icke så brådt, Nils Bosson — sade hon med en stämma, som tycktes vara van att befalla — din moder skall icke tagas med storm ... dertill är hon allt för svag, och du vill vil icke hafva hennes död på ditt samvete, förmodar jag. Ilahaha — skrattade den gröne riddaren, men slog ned sitt öga sor en Ijungeldsblick från fru Bengta. — Drag försorg om min gångare, gröne drömmare! — sade fru Bengta, i det hon steg ur sadeln, så lätt och spänstig, som om hon varit tjugu och kastade tygeln ät mannen med det halfäniga leendet. Denne lät sig intet bekomma, utan tog tygeln, men ryckte så häftigt till, att betseltyget drogs af hästens hufvud, och denne förskrimd skenade ned mot bron, der den dock lätt nog uppfångades at fru Bengtas sven, hvilken nu först kom fram till gården, emedan han icke kunnat följa sin bråd-Å s