Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 januari 1870, sida 2

egare, som icke ville veta af ett sådan tvång. Huru svårt det emellertid må vara at formulera i skrifven lag den ifrägavarand rättsprincipen, är det, enligt vårt förme nande, en oundginglig nödvändighet at så sker. Ty vill jordegaren att hans eganderätt skall hållas i helgd, så bör bar vara angelägen om att samma rättvisa vederlares hans brukare. Och det ärilugna tider och på rättens väg allt detta skall ordnas, innan den ena orättvisan föder en annan. Vi tro i öfrigt, att sakens rätta ordnande skall lända jordegaren sjelf till fördel, när han blott vill uppoffra något af den maktfullkomlighet och det godtycke, som äro så kära för maktens innehafvare, äfven då de lända dem mera till skada än till gagn. Ty det måste väl vara en fördel att ega bergade och förnöjda brukare och arbetare, hos hvilka välståndet föder ordningssinne och sjelfständighet, en fördel, som väl uppväger nöjet att få godtyckligt regera öfver proletärer. Vägen till vinnande af detta mål, äfven innan lagen här mellankommit, ligger tydligt utstakad. Gif brukaren en tryggad ganderätt! Gör hans arrende, det är förta vlkoret, bindande för en längre tid, t. ex. 10, 15 å 20 år, och försäkra honom, vare sig genom arrendetiden eller andra fördelar, om ersättning för det arbete — hans egendom — som han ned ägger på sitt hemman för ökande af dess värde. Vi hafva sett från Irland — det varnande och lärorika exemplet på detta område — huru en egendomsegare förmått på en gång besvärja den hotande stormen genom att helt enkelt förklara, att han ville gifva sina arrendatorer fasta aftal på 21 är. Allt blef då lugnt på ett ögonblick, och sannolikt har denne Jordegare härmed från sig afvändt många olyckor och förekommit många vida längre gående anspråk. Det trotsiga öfvermodet försmår alla varningar, ehuru det är gemenligen det törsta att förlora fattningen när faran kommer. Enligt vårt förmenande måste vi också i Sverige söka ordna på ett rättvist sätt dessa våra landtboförhållanden, och synes det vara Skånes jordegare, som här böra gifva föredömet. Ju längre de dröja, desto högre kunna anspråken blifva — sjelfva Rysslands adel har måst böja sig för sådana anspråk — och det kan utligen gå så Jängt, att deras egen besittningsrätt blir allvarligt ifrågasatt. Man kan nemligen börja diskutera den satsen: huruvida ens århundradens häfd kan legalisera våldet och orättfärdigheten Det vore bättre att förekomma denna Aiclyoecinn