Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 januari 1870, sida 2

— — — ordensxiddare, nen nu fanns icke heller något sådant. Vid det nybygda klostret i staden stannade biskopen. Några munkar kommo ut och hjelpte honom ödmjukt stiga af hästen. I detsamma sprängde från ett motsatt håll en skara ryttare fram emot den plats, der biskopen stannat. I spetsen för skaran red en högväxt riddare med ett manligt och öppet ansigte. Han var klädd i en röd guldbroderad lifrock, och kring hans skuldror fladdrade för vinden en kort, ljusblå flöjelskappa. Öfver det breda bröstet var stucken i guld med många sirater en båt, som var Bondeslägtens vapen. När riddaren kom midt för biskopen, stannade ban och helsade, samt steg af sin häst, hvars. tygel genast fattades af en bland svennerna. — Gud signe, vördige fader, biskop Thomas! — sade han, i det han gick fram mot biskopen — jag menade icke, att jag här skulle möta eder! — Mera förundrar det dock mig, att träfsa eder här, herr marsk.... I riden så brådt, som om I här väntaden fienden före eder! — Vi lefva i tider, då icke hvarje möte är vännemöte, fromme fader, såsom jag hoppas att detta är! — genmälto marsken och log vänligt not biskopen. — Men -efter I nu ären här — tllade han — så önskade jag ett samtal med eder m det stundande mötet i Wadstena och andra trenden af vigt. — Varen välkommen, herr marsk, jag är oföruindrad att hörs eder! . Biskopen ch marsken, herr Carl Knntsson Bonde), följdes ät. Uppkomna i klostersalen, vände ig biskopen till Nils Bosson och sade, medan err Carl gick framåt rummet: — Mycket mer hade jag nu velat säga dig,nin son, men vi träffas vid Engelbrekts graf! 1 Ynglingea såg trohjertadt på biskopen och j slägsnade sig, hvarpå denne vände sig till mar-4 ken och bjöd honom taga plats.