Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 januari 1870, sida 2

nog, inom alla Europas länder, stå främst på dagordningen at alla frågor. Det är den frisinnade och berömde franske skriftställaren Laboulaye, som talar, då han i en artikel om den militära Isjukvården uti Revue des deux Mondes dels anför några data af fruktansvärd beskaffenhet rörande dödligheten inom franska armåen under Krimkriget ), dels yttrar följande ord, hvilka vi citera efter Aftonbladet: När man ligger på sin soffa och läser de gamla eller nyare historieskrifrarne och har mod att tänka öfrar hvad man läst, frestas man att grymma djur, som at en blind instinkt drifvas att döda hvarandra. Bataljer, plundring, brända städer, mördade qvinnor och barn, dessa äro de storstora män man uppmanar oss att beundra äro de som låtit döda millioner af sina likar, en Alexander, en Cesar, en Napoleon. Folk som furstar ha ingenting kärare än äran, och äran är ej konsten att låta menniskor lefva och göra dem lyckliga, utan konsten att döda dem.När de ej hotas af storkonungen, tänka grekerna endast på att förgöra hvarandra; romarne anse sig komna till verlden endast för att förslafva henne: de sprida öfverallt mord oah brand. Germanerna veta ej af något annat än krig och strider; feodalismen är kriget i permanens; de stora monarkierna, som ofterträda henne, äro ej mera fredliga: den enda titel konungarne eftersträtva är den af eröfrare. Att beskydda litteraturen, konsten och industrien år för Ludvig XIV ett tidsfördrif på lediga stunder; hans verkliga, hans enda passion är att anfalla och krossa sina grannar. Napoleon har blifvit trogen den romerska traditionen. Ilan är en Ccesar, som förirrat sig in i det nyare samhället, hvars behof och idåer han lika litet förmår fatta. Att för utsigten till en seger våga 100,000 menniskolif, Frankrikes öde och sin egen lycka är för kejsaren menniskoandens sublimaste ansträngning. Och likväl, buru många finnas ej ännu, som dela denna illusion, huru många statsmän och historieskrifvare, som ligga på knä för detta förstörelsens snille! Om i morgon ett krig, rättvist eller orättvist, utbröte, tror jag, fredsvännernas försäkringar i all ära, att hela Frankrike skulle, efter ett ögonblicks tvekan, rusa upp som stridshästen när trumpetfanfaren och trumhvirfveln träffar hans öra. Och likväl bör man ej förtvifla att menniskorna en dag skola bli förnuftiga. Sedan femtio år pågår en stor förvandling i sinnena. Man börjar inse, att civilisationen ej är någonting annat än fråga sig, om menniskorna ej äro ett slägte af verk dem historien upphöjer och prisar under den pompösa titeln af segrar och eröfringar. De fredens och frihetens välde: rättens seger öfver våldet, andens öfver styrkan och slumpen. I samma mån handeln och industrien sammanföra och förena alla nationer, utan åtskilnad till styrelsesätt, religion och språk, börja folken, upplysta af sitt eget intresse, att misstro denna gamla politik, som allt för länge förhärjat jorden. Fordom, under Ludvig XIV och fill och med under den förste Napoleon, voro kommunikationerna långsamma och svåra; hvad man kallade händelsernas skådeplats var instängdt inom trånga gränser. Folken lefde dessutom för sig sjelfva och af sina egna händers arbete; industrien producerade nationen led tålunda endast indirekt och genom esterverkningar af kriget. Nu för tiden deremot är kriget en brand, som inom kort förtär alla landets tillgångar och på långa afstånd sprider arbetslösheten och nöden. Hundratusen franska, engelska, schweiziska, tyska arbetare, ruinerade af bomullsbristen och offer för de passioner, som söndersleto Förenta Staterna, äro vittnen, som kunna öfvertyga äfven de mest klentrogna, att verlden i våra dagar är solidarisk. Freden är ej längre endast en dröm af några goda själar, som ha afsky för utgjutande af blod: hon är ett anskri af bela folk, som ej vilja dö af hunger. Detta anskri, upprepadt i hela Europa af pressen och ttibunen, kan ingen numera hvarken aväfva eller förakta. Mer än någonsin är opinionen verldens drottning, en makt som man måste taga med i räkningen, Och man måste det så mycket mera, som man beskyller konungarnes ärelystnad att framkalla dessa gagnlösa slagtanden af menniskolif. Det må nu vara verklig vishet eller beråkning, men furstarne äro i våra dagar nödsakade att visa sig fredliga. Genom att trotsa den allmänna meningen skulle de sätta sina kronor på spel. En betryggad framtid är arbetets första vilkor, och i vårt sekel är arbetet det största af de politiska intressena. Härutaf dessa federationsförslag, dessa Europas Förenta stater, som fordras af de fribetsglödande andarne, dagens minoritet, morgondagens majoritet. Häkutaf detta Iottal öfver republiken, framhällen som en garanti för verldsfreden, ehuru man, sanningen att säga, i bistorien ej ser att folken varit stort klokare eller mindre egoistiska än konungarne. Det är ej blott en rättmätig önskan, en befallande nödvändighet som drifvör folken att vilja freden; fakta bevisa äfren, att kriget är den törfärligaste af landsplågor och ofta den mest olycksbringande af galenskaper. Allt för länge såg den likgiltiga historien i bataljskildringarne endast ett medel att roa läsarnes nygirighet. Nu resonnerar man deröfver; man vill veta, hvad det kostar i menniskor och penningar. Folken äro ej okunniga om att de med sin svett och sitt blod betala alla dessa vackra tragedier; de fordra att få se en räkning, som man ej längre kan vägra dem. Denna räkning är förfärlig. Att deklamera mot krigets grymheter och olyckor, tjenar numera till ingening. Det finns ingen vältalighet så står, att hon e bleknar vid sidan af dessa siffror — omutliga vittnen, som man hvarken kan anklaga för lögn eller misstag. Må de säga oss de förluster Europa idit, sedan oförsigtigheten och ärelystnaden drogo fram kriget ur den förseglade graf, der våra fäder ) Af de 95,615 man, som expeditionen till Krim kostade Frankrike, föllo endast 10,240 på slagfältet. Ungefär lika många dogo i följd af; ina blessyrer. De återstående 75,000 bortrycktes if sjukdomar. Och vintern 1856—1857, då likväl ula fiendtligheter voro inställda, lågo på lasareterna 12,574 i skörbjugg och 19,303 i tyfus, af hvilka senare ej mindre än 10,278 dogo. Som orsega AR endast för den lokala förbrukningen; massan af U O — 2: D— OK L— — — — kn — — — —