Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 januari 1870, sida 2

Näsan hade ock blifvit stympad, och den khfna hakan öfverensstämde fullkomligt med det hela, antydande tillika en ovanlig kraft och ihärsighet. Dessa egenskaper tycktes också stråla ur stt par stora blixtrande ögon, hvilka tindrade under de yfvigaste bryn. Det hela var omgifvet af stt kortklippt, tjockt, nästan borstlikt hår och skägg. Mannen var klädd i en grön lifrock, men över skuldrorna hängde en lång fotsid kappa eller mantel, uppskureu på båda sidor, så att man sig det breda slagsvärdet till venster och den stora knifven eller dolken till höger, och så, att armarne voro fullkomligt fria och obetäckta. På hufrudet bar han en lågkullig, svartgrå hatt med vida brätten. Och denne mans anlete var det enda som log i hela samlingen från biskopen till den siste svennen. Det var till och med tydligt, att riddaren lade band på sig för att icke utbrista i ett högt skratt. Han kastade litet emellan en förstulen blick på den allvarsamme höfvidsmannen, och hans läppar rörde sig, som om kan velat tala, ehuru han genast beherrskade sig, och förblef tyst. Blott när hans öga föll på den framför ridande unge Nils Bosson skiftade hans kende min i ett uttryck af allvar; men liksom rädd för sig sjelf; antog han åter sitt sorglösa leksnde utseende. Åtskilliga borgare och en och annan bonde, som tillfälligtvis befunns sig i staden och mötto tåget, stannade och blottade vördnadsfullt sina huf-! vuden för den allmänt älskade biskopen, hvilken hvar man kände såsom Engelbrekts vän. Men när ll skopon ridit förbi stannade deras blickar möt xvåning på den underlige gröne riddaren i hvita !( manteln. Man brukade temligen väl känna till dels förnämste herrarne ty de läto se sig litet hvar-. städes öfver landet, och isynnerhet voro de, som orukade omgifva biskop Thomas, synnerligen väl i oekanta för folket, men denne riddare kände ingen. lade han haft något utmärkelsetecken på åin a nantel, så kunde man hafva tagit honom för en s