tänkarne i Paris erkänna och proklamera samvetets frihet, granskningens frihet och den menskliga värdigheten. De anse vetandet som den enda basis för all tro och förkasta hvarje dogm, som grundar sig på uppenbarelse, hvilken den än må vara. De erkänna, att den sociala jemlikheten och friheten endast kunna existera, då individen är upplyst. Till följe bäraf fordra de i alla fack kostnadsfri, obligatorisk och materialistisk undervisning, uteslutande meddelad af icke-prester. I betraktande af, att iden om en Gud är all despotisms och orättfärdighets källa och stöd, samt att den katolska religionen är den fullständigaste och förskräckligaste personifikation af denna ide, förpligta sig fritänkarne att arbeta på katolicismens snara och radikala förstörande med alla medel, som låta förena sig med rättfärdigheten, häri innefattad revolutionen, som endast är ett användande på samhället af det legitima försvarets rätt. På grund afinnehållet i det sist anförda aktstycket, må man väl kunna säga, att bäst var, det antikonciliet var så kortlifradt, som det blef. PFSGGFT AA ATA