Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 30 december 1869, sida 2

—— ———— rättat dermed, fortfor jag. — Ni vill nu resa — — — Ja, jag måste bort, hviskade hon lika sakta; — jag har bedt er komma hit endast för att taga afsked af er. — Och ni tror, återtog jag, — att det är så lätt för mig att skiljas från er? — Hvarför sade ni då min bror allt? sade Assja med ett uttryck at förvåning. — Jag kunde ej handla annorlunda. Om ni sjelf inte hade förrådt er — — — Jag hade stängt in mig på mitt rum, svarade hon öppet, — jag visste inte att min värdinna hade en annan nyckel — — Dessa oskyldiga ord från hennes mun, i ett dylikt ögonblick, — gjorde mig då nästan uppbragt. — — Men nu kan jag ej tänka derpå utan rörelse. Arma, redliga och uppriktiga barn! — Och sålunda är allt slut! började jag semyo, — allt. Nu måste vi skiljas. Jag kastade en förstulen blick på Assja, — — nennes ansigte rodnade allt mera. Jag insåg att hon var orolig och förlägen. Jag sjelt talade och rörde mig som en febersjuk. — Ni har ej gifvit den uppspirande känslan tid att utveckla sig, ni sjelf har sönderslitit våra band, ni hade ej förtroende för mig, ni hyste tvifvel mot mig. Medan jag talade hade Assja lutat sig uitmera framåt och nedsjönk plötsligt på enä, i det hon dolde ansigtet i sina hänler och utbrast i snyftningar. Jag störade fram till henne och försökte uppresa wenne, men hon gjorde motstånd. Jag an ej uthärda qvinnotårar; när jag ser lem, förlorar jag all fattning. — Anna Nikolajewna, Assja, utropade lt ag flera gånger, — jag ber och besvär !!