Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 december 1869, sida 3

Gustaf! — ropade gossarne; Gustaf, upprepades det från allas läppar. Nu vågade äfven lilla Ida närma sig julbocken, som hastigt afskakat sig sin tunga pels. Och snart satt den lyckligt äterkomne fästmanuen med de öfriga omkring julbordet. Det var Emmas bästa julklapp. Slutligen hade alla julklapparne kommit till hvar och en sin lycklige egare och egarinna. Korgarne och omslagspapperen undanröjdes. Julbordet förvandlades till matbord. Efter lutfisken följde risgrynsgröten. När så lyckan gynnade, att Emma fann den ena mandeln och Gustaf den andra, då var intet tvifvel längre om, att ju de skulle blifva ett par innan det följande årets slut. Fader och moder suto åter vid hvarandras sida. Emma och Gustaf höllo hvarandra trofast i handen. De tre gossarne suto på hvar sin stol med hopknäppta händer. Lilla Ida hade krupit upp i sin kära gamla Gretas knä och slumrade der så godt mot hennes axel. Anna och Anders suto närmare dörren, med böjda hufvuden och slutna händer. Familjefadren läste ett kapitel ur bibeln: ,Salige äro de sridsamme, hette det derunder, ,ty de skola kallas Guds barn. Den heliga boken tillslöts åter, och välsignelsens ord föllo såsom sommarastoners dagg öfver blomsterkalkarne. Snart hvilade barnen, sofvande godt, hvar och en i sin bädd, ännu en gång betraktade af ömma och rörda blickar. Men Emma, hon drömde nog om — sin julklapp.