Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 december 1869, sida 2

eller läs något för mig som då, när ni läste för oss ur ,,Onegin. Hon tycktes blifva tankfull. DÖber korset på min moders graf I skuggan under trädens hvalf — — sade hon sakta. — Hos Puschkin är denna vers något annorlunda, anmärkte jag 5). — Jag skulle vilja vara Puschkins Tatjana, fortfor hon, alltjemt försänkt i tankar. — Berätta, utbrast hon plötsligt och med liflighet. Men jag kunde det ej. Jag betraktade henne, huru hon satt der helt lugn och stilla, omgifven af det klara solljuset. Allt omkring oss strålade af lifslust, under och öfver oss, — himmel, jord och vatten. Sjelfva luften tycktes vara mättad af ljus. — Se, hur skönt det är, sade jag och sänkte rösten ofrivilligt. — Ja, skönt, svarade hon lika så sakta utan att se på mig. — Om vi båda voro foglar — huru högt vi då skulle flyga, bort i det klara blä. — — Men vi äro ej foglar. — Men vi kunna dock få vingar, svarade jag. — Hur så? — Med tiden — skall ni erfara det. Känslor gifvas, hvilka rycka oss från jorden. Var lugn, ni skall få vingar. — Har ni haft sådana? — Hvad skall jag säga — — Jag tror ej att jag ännu haft dem. Assja försjönk åter i tankar. Jag lutade mig något fram mot henne. ) Puschkin säger nemligen: ,,På min ammas gratn.