Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 december 1869, sida 2

på hans bord, kunde blifva en verklighet, men med uppgifvandet af sjelfkänslan såsom folk skulle också hvarje andligt lif, hvarje sträfvande utöfver de dagliga behofven och den materiella njutningen nedsjunka och snart försvinna. Hela folket skulle blifva en ,geertwinthersk svinahjord, och detta phäakiska tillstånd skulle långt ifrån skydda mot eröfraren, utan sastmer inbjuda honom .att låta sina utsvultna soldater och snikna embetsmän frossa i välståndet. Att välja någotdera af de båda systemer, som biskop M. med stor vältalighet utmålade för sina åhörare, vore alltså nära nog — , vanvett. Fiedrelandet ingår härefter i ett räsonnemang till att förklara, huru en sådan man som Monrad kunnat på allvar uppställa sådana systemer, och finner denna förklaring i den bittra sorg, som nedtryckt hans fosterlandsälskande sinne och gifvit det en sjuklig riktning, samt bildat sig till harm mot det danska folket, emedan det 1864 hade svikit sig sjelf och honom, som förtröstade på sitt folk. Fadrelandet medgifver ock, att folket var långt ifrån skuldfritt, då det icke 1864 kämpade till fullo för sin sjelfständighet. Men Monrad, som öfvertog makten nyårsaftonen 1863, är icke sjelf utan all skuld, ehuru han må ursäktas derigenom att han öfverväldigades af situationens städse växande svårigheter. Att döma af en författare i Dagstelegrafen har biskop Monrads tal tydligen tenderat till afväpningssystemet, mot hvilken mening samme författare varmt opponerar sig. ,Monrad har glömt, utropar han, själslifret. Här har talats om afväpningens materiella fördelar, men icke om dess förtärande inverkan på själslifvet; här har talats om folkresningens besvärligheter, men ej om dess själsupplyftande betydelse. — , Andens lif väckes ej med penningen; det väckes blott genom arbete, och snarare under armod än i öfverflöd. Man är i Danmark icke främmande för starka motsatser. Alltsedan Sören Kierkegaard uttalade sitt , Antingen — Eller,, synes en tendens föreligga på det spekulativa området mellan sådana ytterlighetens alternativer, som dem biskop Monsad här framställt. I en tid af förslappning träffa ock sådana ord såsom ljungeldar. Och månne icke just detta varit afsigten med det tal, som nu kritiseras i Danmarks press? Ser man saken praktiskt, torde det emellertid icke vara alltför svårt att förmedla de båda framställda ytterligheterna, icke genom att taga ett bit af hvardera, för att deraf göra ett nytt, utan genom att låta dem båda , uppgå i en högre enhet, att tala med en viss filosof. Denna högre enhet behöfver man i öf rigt ej söka på spekulativ väg; den förefinnes redan i verkligheten. Den ligger helt enkelt i det schweiziska folkbeväpningssystemet, om också med en och annan modifikation användt. Detta systen innebär: hvarje vapenför mans beväpning och krigsduglighet (Monrads första alter: nativ) och derjemte afskaffande af all stå ende här med deraf följande förminskning i statsutgifterna (Monrads andra alternativ). Det förenar derjemte de båda för. delarne: att gifva ett land det starkaste försvar det förmår bära, samt att före komma den andliga förslappning, som lätteligen, vi medgifva det, kunde följa af de idylliska lifvet, då ett folk öfvergifver hvarje tanke på sitt sjelfförsvar. Unligt detta system skulle Danmark utan att ändock behöfva taga hvar mar från 15 till 65 års ålder, kunna ega er beväpnad makt af 120,000 å 150,000 man men det vore ingen stående arme, utar det vore hela landets manbara befolkning som, när landets säkerhet hotades, upp. växte ur marken, från hvarje stad, hvarjc gård, åtföljd af de sinas omsorger och upp: muntran. Och de uppoffringar, som härför gjordes, bletve gjorda på samma gång för nationens moraliska och fysiska uppfostran, ja ock för utvecklande af dess intelligens och praktiska sinne. Så är folkbeväpningen, rätt ordnad, på samma gång folkuppfostran. Så har er nation sitt öde i egna händer, och så bli det ej beroende af en arme, som utsugei det i fredstid, utan att förmå värna det farans stund. De uppoffringar, som drabba individerna, blifva desto lättare att bära ju mera de göras frivilligt och ju mer de lända till höjande af folkets andliga kraft. Kunde biskop Monrads föredrag framkalla inom Danmark en allvarlig diskussion öfver detta ämne, och kunde man der med den beslutanderätt danska folket eger öfver sina öden, gifva det öfriga norder ett föredöme rörande denna frågas lösning å skulle Danmark hafva återeröfrat på kulturens fält långt mera än det förlorat i yttre makt och inflytande. Det är ock på detta fält de små folken skola söka vinna sina segrar. Hr Demirgians mission. Rörande denna kuriösa historia läses ytterligare i Dagbladet: För några dagar sedan meddelade vi en berättelse från vår korrespondent vid Suezkanalens invigning. O. v. K., om förloppet vid åtskilliga svenska ordens-dekorationers töfverlemnanda mannm