Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 december 1869, sida 2

Göteborg d. 23 December. Danmarks förste minister under det olyckliga krigsåret 1864, biskop Monrad, begaf sig, såsom vi minnas, i sorg öfver krigets olyckliga utgång och djup grämelse öfver Danmarks öde, uti frivillig landsflykt till Nya Zeeland. Han återvände efter några få år till sitt land igen och har der erhållit en presterlig plats, som tillåter den varmhjertade patrioten att tillbringa sina sista dagar i värdighetens ro. Men han synes ej kunna begagna sig deraf. Hans håg qväljes allt jemnt at bekymmer öfver fäderneslandets ställning, och så uppträder han dels i Berlingske Tidende med en och annan politisk artikel, dels med offentliga föredrag. I det sista af dessa föredrag, som hölls den 15 dennes, framställde biskop Monrad några satser, som äro förtjenta af uppmärksamhet äfven på denna sidan Öresund. För Danmarks framtid förelåge, yttrade han, valet mellan tvenne motsatta politiska systemer. Det ena, användt af åtskilliga barbariska folk i forntiden och sednast af ryssarne i kriget mot Napoleon 1812 samt af nygrekerna i kriget mot turkarne, att bokstafligen hvar man, som kan bära vapen, han befinne sig eljest i hvilken ställning som helst, från 14 å 15 till 69 å 65 års ålder, personligen deltager i striden för sitt fädernesland. och att man icke såsom hittills, när fienden kommer, fortfar med sina förrättningar och efterkommer fiendens utskrifningar, för att sedermera få dem ersatte, utan afbränner hus och byar och ödelägger allt hvad man icke kan bortföra, för att deticke skall komma fienden till nytta. När så hela landet är förhärjadt, de vapenföra mäunen fallna och qvinnorna skändade, så att inga andra finnas qvar än invalider och utlefvade gubbar, som sitta vid grafvarne och sjunga: Danmark deiligst Vang og Venge! — då har folket verkligen kämpat ,till sista man för sin tillvaro och kan med ära gå under. Det andra alternativet är fullständig afväpning. Då Danmark icke längre har ötverlägsenhet till sjös och dess öar följaktligen ej VÄngre äro ointagliga fästningar, så är hvarje försrar mot den tyska öfvermakten likaså omöjligt som om Amager ville försvara sig mot Sjelland. Den lilla statens arm måste alltid stå tillbaka i utrustning och öfning och flottan vore mera till fara än till skydd. På allianser är ej heller att tänka. Bättre än att efterbärma stormakterna med fruktlösa krigsrustningar, som tynga statsbudgeten med oerhörda ufgister. vore det då, att söka försvaret i försvarslösheten. Äfskaffandet af all värnepligt skulle föröka arbetskrafterna och upphörandet af alla utgifter till armeen och flottan skulle göra det möjligt att upphäfva alla tullar och att snart betala alla statsskulder. Den materiella utvecklingen skulle derigenom befrämjas i oerhörd grad. Och hvilket vackert exempel vore ej detta för det öfriga Europa och hvilken dragningskraft skulle Danmark ej då utöfva på slesvigarne! Så redogör Feedrelandet för de båda framställda alternativerna. Biskop M. lärer dock ej tillråda någotdera, och deri gjorde han, yttrar nämnde tidning, fullkomligt rätt; ,ty det är alldeles omöjligt att någon pörständig man, än mindre en verklig statsman, skulle kunna förklara sig för vare sig den ena eller andra af dessa yttersta ytterligheter. Fedrelandet söker närmare bevisa denna sin sats. Följden af det första alternativet skulle blifva, att det ödelagda landet blefve besatt med ,,hannoveranska, lippedetmoltska och holsteinska nybyggare, och att Danmark inom en menniskoålder vore ett sullständigt tyskt land; följden af det andra systemet blefve, må vara, allmint välstånd, så ate drömmen om kött i hvar mans gryta, eller till och med stek