Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 21 december 1869, sida 2

hon vanligtvis, n man ej, — och med vänlighet uträttar man lika litet. Assja fattade allt med ovanlig lätthet och lärde I fortare än alla sina kamrater, men kunde ej förmås att iakttaga de sedvanliga forhern; hon sträfvade emot, plef trumpen Jag kunde ej harmas på henne; i henn ställning måste man antingen visa sig tjeustvillig mot hvar och en, eller ock sky alla. Bland alla hennes kamrater stod blott en henne närmare, en oansenlig, tillbakasatt och fattig flicka. De öfriga unga flickorna, tillsammans med hvilka hon uppfostrades, tillhörde nästan alla utan undantag goda familjer; de tyckte ej om henne, retade henne och gåfvo henne stickord så snart de kunde, men Assja gat dem ej efter. En gång under en religionslektion kom läraren att tala om begreppet last. — Smicker och feghet, yttrade Assja högt, — äro de största laster. Med ett ord: bon fortfor att gå sin egen väg, endast hennes manår för rades något, ehuru bon, eiter hvad jag tycker, ej heller gjort några synnerliga framsteg 1 detta hänseende. Ilon hade uppnått sitt sjuttonde år, och let gick ej an att hon stannade längre i pensionen. Jag befann mig i en stor sö ägenhet. Då föll jag på en lycklig ide, wti begära afsked och tillsammans med Vsja resa ett par år utrikes. Sagdt och kiordt, och här äro vi nu båda vid Rh lodens strand, jag för att söka bli are, och hon för att efter vanligheten tölja lla sina infall Men nu måste jag hopas att ni ej skall fälla någon sträng dom fver henne, ty hur hon än må förställa ig. så säster hon dock vigt vid andras rening, och isynnerhet vid er. l 4