Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 21 december 1869, sida 2

hötchorg d. 21 December. Nästan hvarje post bringar oss underrättelse om nya yttringar af den tanke, som börjar alltmer intränga i folkens medvetande, nemligen af de stående armöernas förderflighet. Då sjelfva den ide, hvarpå de hvila, nemligen krigstillståndet, är onaturlig; då erösringslystnaden å furstarnes och roflystnaden å folkens sida, hvilka betingade detta krigstillstånd, numera blifvit utdömda såsom låga och förkastliga böjelser; då folkens sanna välfärd ligger i att skapa, genom eget fredligt arbete, men ej att förstöra hvad andra skapat; då slutligen den inre samhällstryggheten nu hvilar på folkens rättsoch frihet a men ej på kungliga lifgarden eller pretorianer — så är det en orimlighet att för dessa stående armCer upposira alla folkets besparingar, att undanrycka millioner armar från det nyttiga arbetet och att vända till onyttigt yrke de krafter af intelligens och bildning, som kunde, egnade åt bättre värf, vara fruktbringande och välsignelserika. Allt detta börja folken alltmera att inse, och regeringarnn kunna ej längre lemna de alltmer högljudda rösterna obeaktade. Så har knappt den stora arbetaredemonstrationen i Wien till Österrikes regering framfört önskan om de stående armernas reduktion, för att ersättas genom en folkbeväpning — en önskan, som egde snarare karakteren af ett yrkande — förrin det från god källa meddelas, att kejsar Napoleon väckt förslag om allmän alväpning hos de öfriga stormakternas regeringar. För dem, som i Napoleon II:s handlingar alltid sc en djup statsmannaklokhet; för dem, som beundra hans vishet äfven då ban blott gjort af nödvändigheten en dygd — för dem bör detta steg å hans sida dock bevisa åtminstone, att tanken cj är längre en chimre eller en utopi, utan att den blifvit ett omstänigheternas oafvisliga kraf. Ty vore den icke detta, så lärer väl. näppeligen Napoleon hafva gjort denna tanke till sin egen. När England fortfarande betraktar förslaget med misstänksamhet, så ligger väl derför, utom misstroende mot Napoleon, en orsak äfven i detta lands aristokratiska institutioner och klasser. Man bör nemligen ej förbise, att hvad man nu kallar aristokrati i Europa har sin yttersta och förnämsta grund i det gamla krigsoch eröfringsväsendet. (Bördsadel är i sjolfva verket ärftligt krigoreyrke). Sädana traditioner öfvergifvas icke så lätt, ej ens i ett land, hvarest fredens yrken vunnit den betydelse som i Eugland, hvarifrån ock den fredsrörelse, som nu spridt sig öfver hela Europa, först utgick. Det vore England värdigt att träda i spetsen för, men ej att motverka de för slag, som kejsar Napoleon nu väckt, och betvifle vi icke, att ju den mäktiga demolkratiska rörelse, som uppstått i detta land, skall äfven skrifva fredsidben och atväpvingen på sin fana. Det förutsattes vid den sednaste svenska riksdagen, att en tidpuukt skulle inträda, då diplomatiska förl ndlingar i detta ämne skulle uppstå mellan Europas regeringar, och det föreslogs då, att riksdagen skulle uppmana vår regeri att understödja en sådan pol n kom dock ej längre än till andra kammaren, som gillade förslagets syfte till alla delar, men afböjde den ifrågasatta skrifvelsen, cke minst derföre att man icke trodde