Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 december 1869, sida 2

sbränneriafhjifterna. Detta är, när allt kommer omkring, dock ej så farligt. Taga vi derefter utgifterna i betraktande, så ha snansministern har dessa för det första ökats med 5,600 rgsdir i ,nålpenningar till prinsessan Lovisa — detta utöfvar dock intet vidare inflytande — men vidare är det isynnerhet armchudgeten, som under krigsministern Raaslöf vuxit till en ofantlig summa. Naturligtvis ha de öfrige ministrarnes budgeter ej heller blifvit efter, och såsom de bland dessa, hvilka i år kräft större summor, måste ssärskilt nämnas marinministerns och kul; men dessa kunna dock långtmäta sig med hvad krigsministern . Emellertid bör man ej heller glömma, att en stor del af utgifterna framdeles skola i hög grad komma oss tillgodo, i det vi gjort afbetalningar på såväl den inländska som den utländska statsskulden och derigenom sparat betydligt i räntor, likasom vi ock förvärfvat oss en — tyvärr något kostsam — statstillgång uti de nybyggda jernrägarne i Jtland. Enligt en som gjordes i tbinget under sinanslagens behandling och hvilken bekräftades från flera håll, ha vi sedan den 31 Mars 1865 endast gått tillbaka med 2 millioner rgsdlr, medan vi under samma fyra år användt till jernvägsanläggningar si Jutland den ganska respoktabla summan af omkring 14 millioner och till sörsvarsväsendet inemot 4 millioner rgsdlr. Det ser således alls icke så förskräckligt ut, om man betraktar saken lugnt, soch thinget har också tagit sig så god tid still betraktelser, att det för finanslagens första behandling användt fyra, isynnerhet för början af en session mycket respektabla, långa möten, hvarunder såväl thinget som finansministern återhemtat sig något. Denne sistnämnde gick tillochmed slutligen så långt, att han förklarade vår finansställning vara ,,oklanderlig och att suicke den ringaste fara är å färde. Om man nu öfverblickar den diskusssion, som egt rum, får man detta oaktadt dock ej något riktigt tillfredsställande intryck. Man måste, så förekommer det mig, vara mycket förnöjsam för att kunna I förklara sig belåten med resultatet af thingets förhandlingar i denna sak. Då man I betänker vigten af den uppgift, som här föreligger, att det nemligen gäller att så till sägandes skapa ett helt nytt finanssystem, enär det visat sig, att det hittills använda ej längre är tidsenligt, samt att det på sätt och vis gäller hela vår finansiella framtid, kan man ej riktigt känna sig nöjd med den behandling saken erhållit, oaktadt tbinget dock infann sig dertill med friska och oförsvagade krafter. Man kan ej underlåta att tänka på den pröfning, en dylik sak skulle ha underkastats i det franska eller engelska parlamentet, hur man der skulle ha sysselsatt ssig med de stora principfrågorna, hvilka lysande talare, som skulle ha uppträdt och utvecklat de statsekonomiska systemer, hvilka derefter skulle ha ländt hela verlden till lärdom och efterföljd, och med detta för ögonen kan man icke annat än karakterisera behandlingen här hemma såsom — respektabel. Ingen öfverlägsen blick på förhållandena — thingets förste finansman, Fenger, såväl som de flesta af dess kapaciteter, athöllo sig tillochmed från att yttra sig — ingen granskning af principfrågor; deremot höll man sig till destaljerna och undersökte dem med det motItot för ögonen: ,nu vilja vi alla spara! Den nästa fråga, som förelåg thinget till afgörande, var ju nemligen, huru den uppkomna underbalansen skulle betäckas. Finansministern besvarade densamma genom att begära, alt 0.788 rgsdlr skulle användas af statsförmögenheten, medan det öfriga beloppet skulle tillvägabringas genom en utomordentlig skatt på 2,250,000 rgsdlr. I reservsonden finnas för ögonblicket öfver 36 millioner rgsdlr, hufvudsakligen bestående af olika värdepapper. Summan är dock i verkligheten icke så sstor, i det de danska statspapperens kurs sej är pari, och vid en försäljning skulle således inkomma ett ej obetydligt mindre belopp än det, hvarpå papperen lyda. Fierför endast velat röra så litet som möjligt vid statspapperen, utan vill betäcka den öfriga underbalansen genom inkomstskatten. Hålla vi oss till folkmängden, sådan den var vid solkr ningen år 1860, d. v. s. 1,600,000 menniskor, så utgör skatten, fördelad på dessa, 1 rgsdlr 24 skill:g för hvarje individ. Förhållandet blir dock ej lika öfver hela landet. I landtdistrikten kommer nemligen hvarje individ att betala 1 rgsdlr 1 sk.,i köpstäderna måste han deremot betala 44 sk. mera än på landet, och hvad slutligen Köpenhamnarne angår, komma desse att betala 212 gånger så mycket som innevå-; narne i landtdistrikten, i det skatten i