Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 december 1869, sida 2

någon slat, af solen uppvärmd sten och såg hur molnen ilade förbi; dessutom var ja vädret så underskönt. På detta sätt förflöto tre dagar och icke utan nöje, ehuru jag tid efter annan kände mitt bjerta beklämdt. Den lugna naturen i denna trakt verkade så välgörande på min sinnesstämning. Jag öfverlät mig helt och hållet åt slumpen och de intryck, som trängde sig inpå mig; utan att vexla alltför hastigt gledo de förbi i min själ och qvarlemnade en allmän känsla, som innehöll allt hvad jag under dessa tre dagar hade sett, hört och känt. — Allt: skogarnes harzlukt, hackspettens skri, klara bäckars oupphörliga sorl; icke alltför djersva bergkonturer; grå stenblock, vänliga byar med ärevördiga gamla kyrkor och träd; storkar på ängar, qvarnar med hvirflande bjulverk, trohjertade landtmän i blå jackor och grå strumpor; knarrande vagnar dragna af välgödda hästar, stundom af kor, ungdomliga vandrare med långa lockar, samt prydliga, äl underhållna vägar, innefattade af äppeloch päronträd. Ån i dag tänker jag med nöje på dessa intryck. Var mig helsad du anspråkslösa vrå af den germaniska jorden, med din anspråkslösa förnöjsamhet och de öfverallt skönjbara spåren af arbetsamhet. — Helsning och irid! Mot slutet af den tredje dagen återvände jag hem. Jag glömde säga att jag, under min harm mot Gagins, bade försökt återkalla min hårdhjertade enkas bild; — mina bemödanden voro fåtänga. Jag minns att då jag började tänka på henne, såg jag framför mig en liten, ungefär femårig bondflicka, ur hvars runda lilla ansigte tvenne blå ögon nyfiket stirrade på mig. Denna blick var på samma gång så oskyl