Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 december 1869, sida 2

öräldrar sakna förmåga att egna dem den ård deras kroppsliga och andliga väl täfver, synes kammarrätten vara ett gäåc eri med begreppet gvård och ingaunda öfverensstämma med den menskighet och barmher :t, hvarföre vår tid i sven hos riksdagen blifvit berömd. ! Kammarrätten söker härefter utreda wad med begreppet frivillig fattigvård måA. te förstås. 5 Från en sida betraktad — yttrar kammarn) ätten — ,är samhällets fattigvård frivillig, nemigen tillkommen genom samhällets fria beslut och at nösvad enligt de af samhället sjelft otvunget anat agna lagar. Men i den mening som riksdagen ut isystat kan den icke vara frivillig! Den af samk hället utöfvade fattigvården utöfvas icke af indi-K. riderna, utan af samhällets organer; men för d innas egentligen icke någon fri vilja, som en ir den menskliga individens egenskap. Samhå organerna måste handla efter gifna ) lor; deras verksamhet måste vara lagbes ir en tankenödvändighet. Riksdagen har velar tillskapa en samhällets frivilliga fattigvård sålunda, att det öfverlemnats åt fattigvårdsstyrelserna att utöfva fattigvård eft om de knnna finna det för godt. Härigenom blifver dock fattigvården icke frivillig, utan godtycklig och möjligen till och med despotisk. Då den meddelas, sker det icke en de gifvandes, d. v. s. de fat vilja; sör dem är den medd g obligatorisk. Men den blir beroende at de individers godtycke, som utgöra majoriteten i fat värdsstyrelsen; de kunna sjelfva icke tvingas utöfva fattigvård i andra fall, än då f vansinniga personer och föräldralösa barn, men dt kunna, utan att vara bundna af någon lag, tvinga kommunens medlemmar att öfva barmhertighet En sådan frivillighet är endast ett falskt sken. och den må kunna ega rum i ett despotiskt samhälle, men på ej för vårt land, der hvarje samhällets funktionär, han må vara statens tjensteman, eller utöfva en menighets förtroendeuppdrag, i allt sitt görande och låtande bör vara bunden af lag, men icke öfverlemnad åt sitt eget godtycke. Utlåtandet öfvergår härefter till en annan af hufvudpunkterna i riksdagens ,,grunder, nemligen frågan om besvärsrätten. Det anmärkes, att många bland riksdagens talare, som yttrade sig i ämnet, syntes hafva ansett fattigvårdens frivillighet hufvudsakligen bestå deri, att fattigvårdsstyrelsernas beslut, hvarigenom begärdt fattigunderstöd blifvit helt och hållet eller till någon del vägradt, ej skulle kunna dragas under embetsmyndighets pröfning. Kammarrrätten anser emellertid, att då fattigvården ju hufvudsakligen består i meddelande af understöd i en eller annan form, så måste föreskrifterna om understöds meddelande utgöra kärnpunkten i hela fattigvårdslagstiftningen, vid hvilket förhållande det ock torde vara af störsa vigt och angelägenhet att tillse att dessa föreskrifter blifva riktigt efterlefda. Den strängaste kontrollen häröfver antages ligga uti den fattiges klagorätt hos de helt och hållet opartiske statsmyndigheterna. Att i de allra festa fall borttaga denna kontroll, utan att sätta någon annan i stället, skulle förvandla största delen at den bestående fattigvårdslagstiftningen till tomma ord utan verkan, hvilket sätt att gå till väga kammarrätten finner oförenligt med det värde, det anseende och den betydelse all lag inom samhället bör ega. Ånmärkandeli sammanhang härmed, att då den obligatoriska fattigvården blefve på föreslaget sätt inskränkt, komme största delen af sattigvärdsförordningen att utgöra Jendast goda råd åt församlingarne utan någon förbindande kraft, tillägger kammarrätten: Ganska många af dem, som yrkat fattigvårdeus nu föreslagna frivillighet, hafva otvifvelaktigt boppats och föreställt sig, att församlingarne skulle, oaktadt den nya lagen, likväl fortfarande behålla sin fattigvård lika vidsträckt och ordnad som hitsills. Det synes ock troligt att de önskat åstadI komma en lagstiftning, som af de fattigvård gifvande skulle anses innehålla befallning om fortfarande fattigvård, men af de fattigvård behöfvande, såsom icke innehållande ett sådant bud. Kammarrätten är dock fullt öfvertygad att ett sådant försök skulle misslyckas. All anledning är nemligen att antaga att förbållandet blet alldeles omvändt. Om också till en början de allra flesta fattigvåvdssamhällen skulle låta sin fattigvård qvarstå i oförändradt skick, så är ock otvifvelaktigt, att icke så få samhällen skulle upptäcka sin vunna frihet och icke dröja att begagna sig deraf. Exemplet skulle snart hos andra fattigvårdssamhällen verka efterföljd. Men icke nog med exemplet. Det är klart att den fattiga befolkningen i de samhällen, der intet understöd lemnades. skulle, såvidt möjligt, söka vinna intyg, vare sig genom inflyttning eller tiggeri, der, hvarest den nödlidande ännu erhölle hjelp. Så skulle de samhällen, som fortfarande ville bibehålla fattigvården, snart öfversvämmas af fattiga och sålunda rentaf genom omständigheternas tvång förmås att indraga sin fattigvärd. Kammarrätten kan ej finna annat, än att sutfärdandet af en sattigvärdsförordning, byggd på . den frivillighetsgrund förslaget innehåller, skulle vara sen verklig och stor riksolycka. Den organisation fattigvården, särdeles efter 1847 vunnit, skulle inom I kort tid blifva förstörd. Att derigenom hos den fattigare befolkningen skulle framkallas mera sparsamhet, mera belåtenhet med fattigdomen, en omsorgstullare vård om barnen och deras uppfostran, större omtanka om framtiden och ålderdomen, låter sig ingalunda antagas, men med säkerhet kan förutses, att det redan för närvarande öfverklagade tiggeriet skulle tillväxa till långt mera förfärande dimensioner, än nu och sannolikt skulle det krig mellan den behöfvande och den icke behöfvande, som man påstått vara framkalladt af nu gällande fattigvårdslagstiftning, men som man väl måste ade fatti den tlan hbarmalannt dan a; AvAn Jil