Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 december 1869, sida 2

nom längsamt. Assja stannade hemma. Då Gagin gick, bad han henne sörja för att soppan ej blef för vattenaktig, och Assja lofvade att se efter i köket. Gagin begaf sig till en däld, som jag redan kände, satte sig på en sten och började afteckna en gammal, ihålig, lummig ek. Jag lade mig i gräset och framtog en bok, men hann likväl ej öfver en sida, och han fullklottrade endast sitt papper; vi pratade under större delen af tiden, och såvida mitt omdöme ej bedrager mig, pratade vi helt förnuftigt och fint om huru man skulle arbeta, hvad man har att undvika, hvad man bör tillegna sig samt hvad som i våra dagar grundar konstnärens sanna värde. Gagin förklarade slutligen att hån ej kände sig disponerad i dag; han slog sig ned bredvid mig, och först nu blef vårt ungdomliga prat ohejdadt, än glödande varmt, än drömmande, än hänfördt, men nästan alltid obestämdt och hvaråt ryssarne så gerna hängitva sig. Sedan vi pratat oss trötta, återvände vi hem, uppfyllda af tillfredsställelse öfver att hafva uträttat något. Jag fann Assja alldeles sådan jag hade lemnat henne; huru jag än bemödade mig att observera henne, kunde jag ej märka något spår till koketteri, eller att hon spelade en roll; denna gång hade det varit omöjligt att beskylla henne för onaturlighet. — Aha, sade Gagin, — du har ålagt dig bot och bättring! Mot aftonen gäspade hon ett par gånger och drog sig tidigt tillbaka. Jag sjelf tog äfven snart afsked af Gagin, och sedan jag kommit hem, öfverlemnade jag mig ej mera åt några drömmar; denna dag förflöt under helt nyktra känslor. Jag minns likväl att då jag gick till hrila, sade jag högt: — Hvil