Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 december 1869, sida 2

vindre njugge på understöd än hemortsfö amhället, som måste vidkännas kostna-verna, och de behöfvande skulle, om de j hemma funne understöd, söka tillfälle tt utvandra för att finna en medgörligare attigvårdsstyrelse, och bereda sig tillfälle tt på en omväg få sina behof af oparti-3 ka myndigheter pröfvade. Det skulle på letta sätt litt kunna hända, att kommu-h erna komme att allmänt nog besörja hvar-st ndras fattigvård, allt under oupphörliga vister om huruvida verkligt behol föran-. edt beviljandet af det understöd, för hvil-li utkräfves. ,Men om sådana betänkligheter möta lh ikräfningsrättens medgifvande i breddlt ned upprätthållandet af riksdagens åsigt å om den obligatoriska sattigvärdens afskaf-o ande för alla andra fall än der fråga vore om vansinniga personer eller föräldralösa så barn, så ligger i denna omständighet ett kiaftigt bevis på obållbarheten af riksda-: sens förslag i detta afseende; ty att personer råka i verklig nöd under det de ippehålla sig i främmande kommuner läer lika litet hädanefter som hittills komma att höra till sällsyntheterna; men det kan agas för gifvet att fattigvårdsstyrelsen på den främmande orten skulle i det längsta adandraga sig att meddela något underöd, då ersättning derför icke kunde utekommas, och att följaktligen det icke sällan skulle inträffa att sådana olyckliga lemnades hjelplösa af fattigvården, under det, på samma gång, lagen vid äfventyr ai fängelse förbjöde dem att tigga.Aftonbladet anför härefter, att den skarpnuiga kritik, som kammarrätten afgifvit öfver hrr komiterades betänkande, kommit till det resultat, ,att utfärdandet af enl. fattigvårdsförordning, bygd på den frivillighetsgrund förslaget innehåller, skulle vara en verklig och stor riksolycka, och i denna åsigt instämma vi af bjertat. I en följande uppsats lemnar Attonbladet en närmare analys af kammarrättens ifrågavarande utlåtande, hvarutur vi återgifva följande; , Till stöd för anmärkningarne mot den obligatoriska fattigvården har, yttrar kammarrätten, under riksdagens öfverläggningar blifvit åberopad främmande länders erfarenhet, och isynnerhet exemplen af England och Norge, men kammarrätten säger sig i dessa båda länders exempel icke ha kunnat finna något stöd för den åsigten, att det vore gaguande för ett land att öfvergå från obligatorisk till frivillig fattigvård. Hvad särskildt Norge beträffar, anses det antagandet icke fullt grundadt, att dess nya fattigvårdslagar skulle haft någon välgörande inverkan i afseende å fattigdomens utsträckning och fattigvårdens tyngd, ty fattigskatten i Norge har äfven efter dessa lagars utfärdande (år 1563) aefunnit sig, likasom förut, i ständigt stigande. Erinrande, att riksdagen erkänner att fall gifvas, der samhället måste lemna hjelp och der fattigvårdsbidraget således måste vara obligatoriskt, anmärker kammarrätten likväl, att riksdagen i sin skrifvelse ej ens antydt grunden för den verkställda fördelningen mellan den obligatoriska och den s. k. frivilliga fattigvården, och att den ringa upplysning man i detta afseende kan vinna af riksdagsförhandlingarne ej är tillfredsställande. Man har— fullföljer kammarrätten — ,,kallat vansinnige och föräldralöse barn, som sakna tillgångar, ,,absolut hjelplöse, och sagt, att det alltså måste betraktas såsom kommunens oafvisliga pligt att taga vård om dem och bekosta deras underhåll. Men då vansinnige kunna finnas, hvilkas förståndsrubbning är sådan, att den ick förtager all arbetsförmåga och då många föräldra lösa barn kunna, till följd af goda naturanlag, tidig utbildning och allvarlig uppfostran redan vid 12 eller 13 år försörja sig sjeltva, så synes någon absolut, som väl vill säga en i alla möjliga fall befintlig, bjelplösbet ej vara för handen. Deremot torde väl ej så sällan inträffa, att andra fattiga äro lika eller mera hjelplösa, än vansinnige personer och föräldralöse barn. Ty hvem är ej hjelplös om ej det späda barn, hvars föräldrar, tryckta af den yttersta nöd, eller råare än djuren, lemna barnet ett rof för hunger och köld, om ej den lemlästade krymplingen eller den förlamade sjuklingen, som endast genom medmenniskors parmhertighet och vård kunna framsläpa sitt lif Efter att sålunda hafva sökt visa, att hjelplösheten icke lemnar någon antaglig grund för fördelningen, och anmärkt att det synes lika omöjligt att på något annat sätt kunna tillfredsställande förklara, hvarför kommunen skulle i afscende på de nämnda fattiga hafva en mera oafvislig pligt till fattigvård, än i afseende på andra fattiga, förklarar kammarrätten sig finna riksdagens antagande utaf obligatolisk fattigvård vara, från riksdagens synpunkt, omotiveradt; och att den, så insskränkt, som riksdagen bestämt densamma, otvifvelaktigt skulle kunnat, utan brott mot tanken eller våda för verkligheten, helt och ballet uteslutas. Att i spetsen för en I fattigvårdslag uppställa såsom regel, att samhällets fattigvård icke eger någon vård om den utblottade sjuke, huru usel han än I vore, om de utfattige, som genom ålderdomssvaghet eller vanförhet äro beröfvade all arbetsförmåga, om de barn, hvilkas