Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 december 1869, sida 2

hvilket var likasom klufvet genom en ofantlig remna. Mosshöljda murar stötte intill tornet, här och der slingrade sig murgrön; buskväxter tyllde skottgluggarne och de instörtade hvalfven. En stenig väg förde till det ännu bibehällna portlwalfvet. Vi befunno oss nära detsamma, då plötsligt en qvinnoskepnad gled förbi oss, ilade öfver stenhoparne och satte sig på ett utsprång af muren, midt öfver bråddjupet. — Det är Assja! utropade Gagin, — hvad den flickan är vild! Vi inträdde genom porten på en temligen stor borggård, hvilken till hälften var öfverväxt af vildapel och brännässlor. På utsprånget satt verkligen Assja. Hon vände ansigtet mot oss och skrattade, men rörde sig ej från stället. Gagin hotade henne med fingret, och jag förebrådde henne den oförsigtighet hon visat. — Bry er inte derom, hviskade Gagin, — reta henne inte. Ni känner henne ej; hon vore i stånd att klättra utför tornet. Men se heldre dit bort huru uppfiuningerika de goda tyskarne äro, då det gäller att förtjena något. Jag såg mig om; i ett hörn hade en gumma slagit sig ned i ett stånd af bräder samt stickade på en strumpa, medan hon skelade på oss öfver sina glasögon. Hon höll en liten försäljning af öl, bakelser och seltservatten för resande. Vi togo plats på en bänk och förfriskade oss med kallt öl i stora tennkannor. Assja satt ännu orörlig på sin plats; hon hade dragit upp sina fötter och virat ett silkesschärp omkring sitt hufvud likt en turban. Hennes sköna, smärta gestalt aftecknade sig tydligt mot den Jjusblå himlen; men jag kunde likväl ej betrakta henae utan