Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 december 1869, sida 2

ett intetsägande och betydelselöst paluiv. Han fortsätter: Utsträck den kounnur Ikor som politis varje myndig, välejdad och skattbetalaude medborgare, i det mine som i det större samhället, få åtnjuta den rätt, den makt, känna vidden at de pligter och en af det ansvar, som följer, icke ur mennins, icke ens ur samhällsmedlemmens begrepp, an ur begreppet medborgare i ett konstitutiouelt mhalle. Utsträck rösträtten, och hela denna ängd bland de lågt beskattade medborgarne, som , i känslan af sin ringa betydenhet, med slö iltighet, eller med misstänksamhet och hat beta institutioner. om hvilkas beskaffenhet de dast döma efter skattebördornas tyngd; som de cto stå utom samhället och, på grund af briande deltagande i detsammas angelägenheter och ljaktligen också bristande erfarenhet om samhälts uppgift och väsen, kasta skulden för sitt ekomiska betryck ötver på det allmänna, d. v. 8. le rike och embetsmännen; som långt ifrån att d de medel upplysningen, det tidsenliga arbetet ch associationen gifva vid handen, försöka uppjelpa sin ställning, i stället hålla fast vid slentriaen, hångifva sig ät opraktiska kannstöperier och römma om ett ekonomiskt paradis, blomstrande pp på ruinerna af en politisk omstörtning; alla essa, som under upprörda tider kunna blifva umhällets värste fiender, och äfven under nuvainde lugna förhållanden äro långt samhällsvädliare genom sin osjelsständighet, än de någonsin unna blifva genom den sjelfständighet, som åtföljer kställigheten, emedan nu just deras osjelfständighet ör dem till ett lättfånget byte tör den förste, bäe röstvärfvare, som förstår slå an på deras okunighet eller fördomar: största delen at dessa samällets drönare skulle genom likställigheten i komzunalt hänseende så småningom förvandlas till ogna och flitiga arbetare i samhallets tjenst. fen deras brist på insigt, invänder man? Vi erra om, att här icke är fråga om att sköta samällets angelägenheter, utan i första rummet blott tt välja representanter för detta ändamål. Häril fordras rattsoch hederskänsla mera än djup asigt, och af bådadera borde väl finnas ett för etta ändamål tillräckligt mått i ett kristligt, kontitutionelt samhälle, som derjemte berömmer sig f att under loppet af så lång tid hafva tillämpat agen om den kostnadsfria och obligatoriska unervisningen. Eller har måhända denna lag af rist på intresse och kontroll nedifrån ej blifvit å kraftigt som sig borde tillämpad? De olägeneter, som möjligen skulle uppkomma vid ötversången till det nya tillståndet, skulle ega en förvinnande betydelse, i jemförelse med de omätliga ördelarne af reformen. Genom deltagande i komnunens angelägenheter skulle ej blott intresset för let politiska ökas, utan man skulle också komma ill insist i samhällets våsende, lära sig begripa, utt staten med afseende på den enskildes ekonomi, iksom i öfriga hänseenden, hufvudsakligen ej har ågon annan uppgift än att aflägsna hindren för utvecklingen af individernas krafter, men hvarken tan eller får åtaga sig något sörmynderskap ötver len myndige och arbetstöre samhällsmedlemmen. Att ej antaga, att den inom det offentligas område vunna sjelfständighetskänslan skulle göra sig gälande i medborgarens sätt att handhafva sina enskilda angelägenheter, vore att misskänna de fria institutionernas moraliskt upptostrande kraft. Det är mycket i dessa ord, som är lika saunt som väl sagdt; men kunna vi väl tro våra ögon, när vi läsa sådant från detta håll? Mellan hvilka ytterligheter har icke omkastningen här försiggått, en företeelse, som utgör ett nytt bevis för den satsen, att en fast hållning i politiska föreställningssätt beror ej endast på en god tankeförmåga, utan betingas derjemte af vissa vilkor inom karakteren. Emellertid gillar ej ,,Kalmar det sitt, hvarpå samma satser, hvilka han nu omfattat, blifvit framställda vid solkmötena och i pressen. Man är led, förklarar han, ,vid det radikala positivets musik, och ännu mera vid figuren, som står ofvanpå detta instrument, svängande träsvärdet, grinande, skrikande och bitande omkring sig. Man finner af denna bild och dess fortsättning, att Kalmar har en liflig fantasi, ja, så liflig, att den smittar åhörarne, så att de se den der tguren framför sig. Lika litet gillar ,,Kalmar dem som försöka ,att hålla rätta medelvägen, hvilka jemföras med Jesper Oldfux i Holbergs Jacob von Tyboe. Slutet på talet blir, ,att icke heller pressen kan i samhällets stora frågor vara blott ett osjelfständigt genljud af meningarne för dagen. Den egendomliga uppsatsen vittnar om missnöje med alla andra och deras sätt att gå tillväga. Kalmar vill nu lära oss det bättre sättet, och vi önska honom dertill lycka. Under det denne ,,fyr i Kalmar för de ras dikala åsigternas talan — ehuru naturligtvis på ett värdigare sätt än de radikala narr-figurerna — har hans äldre och förståndigare kollega Stockh.-P:n dragit i härnad mot vissa ,, politiska betraktelser, som förekommit i tidskriften ,,Framtiden, genom hvilkas meddelande denna tidskrift påstås hafva ,ilat fram så långt på den politiska debattens fält, att den lemnat det nyliberala programmet, dessa rädda stackare, som ännu synas stå på eganderättens och den konstitutionella utvecklingens obskura ståndpunkt, oerhördt långt bakom sig. Man må då ej undra öfver att Stockholmsposten förfäras. Så vredgas han — ty fruktan och vrede följas så ofta åt — öfver Aftonbladet, som funnit de ifrågavarande ,betraktelsernak ,, märkliga och gratulerat ,,Framtiden till dess med så mycken framgång började deltagande i den politiska debatten. Vidare vredgas Stockholmsposten på Framtidens utgifvare d:r Carl von Bergen, som kunnat publicera dylika samhällsteorier, och slutligen får fven förläggaren, hr L. J. Hierta, en liten erinran, ehuru han ,fritages från all ansvarighet för hvad , Framtiden innehåller, så mycket mer som han på detta förläggareskap, enligt hvad Stockholmsposten tror sig veta och nu välvilligt berättar, icke skördar någon pekuniär vinst Från en tidnings sida, som vill lära andra tidningar ,,sättet att vara, är ett slikt sätt just icke att rosa. Stockholmsposten är i sin goda rätt, när han till granskning upptager och vederlägger både Framtidens och andras ,, politiska betraktelser. Dock är det icke en ärlig vederläggning, när mån sjelf drager konseqvenserna af en författares framställning, och tillskrifver honom dessa konseqvenser, ty det är tänkbart att han, vid deras framläggande, skyggar tillbaka för sina egna förutsättvingar och kommer derigenom på bättre tankar. Ått så upplysa en författare och återföra honom på den rätta vägen, det är ett sätt, som är den större förmågan värdigt. Men Stockholmsposten har icke rätt, när han angriper Framtidens utgifvare för gof denna inremt i sein fiackrift en unsafs. rätten på samma