Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 december 1869, sida 2

åriga lindar, sin branta brygga öfver den klara bäcken, som faller ut i Rhen, — men hufvudsakligen för sitt goda vin. På de trånga gatorna gingo om aftnarne, straxt efter solnedgången, (det var i Juni månad) de täckaste, blonda rhenländskor ch ropade till fremligen sitt godlynta GOd afston Några af dem återvände ej kem ens då månen uppsteg bakom de amla husens spetsiga tak, och gatstenarne tydligt attecknade sig i de orörliga strälarne. Jag tyckte om att ströfva omkring i staden vid denna tid; månen tycktes oafrändt blicka ned från den molnfria himlen, och staden kände denna blick samt låg der fredligt försänkt i slummer, omsluten af månskenet, at detta lugna och på samma gång kinsloväckande ljus. Tappen på det höga götiska kyrkotornet glänste som matt guld; i samma guldfärg skimrade äfren bäckens strömfara; ena ljus (tyskarne äro sparsamma) brunno samt bakom de smala fönstren under mertaken; vinrefvorna framstucko hemnetsfullt sina slingrande rankor från murarne; då sväfvade någonting förbi i skuggan af den gamla brunnen på det trekautiga torget, plötsligt ljöd nattväktarens sömniga rop, en hund morrade sakta, luften fliktade så mild kring kinderna, och lindarne doftade så angenämt, att bröstet ovilkorligen vidgades, och ordet ,,Gretehen sväfvade på läppar Staden S. ligger två werst ifrån Rhen. Jag gick ofta ut för att betrakta den majestätiska tloden och satt ofta hela timmar på stenbänken under den ensamma, väldiga eken, h d jag ej utan en viss ansträngning tänkte på den trolösa enkan. Ia liten madonnabild med ett nästan