Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 december 1869, sida 2

jag nära att förlora förståndet. Naturen inverkade mäktigt på mig, jag älskade dock ej hennes såkallade skönheter, hen nes väldiga berg, klippor och vattenfall! ig tyckte ej om att hon trängde sig på mig, — att hon störde mig. Deremot ansigten — lefvande menskliga ansigten — menniskornas tal, rörelser och sh , det var hvad jag ej kunde umbära. Midt i menniskohvimmel kände jag mig alltil synnerligen väl till mods; det beredde mig nöje att gå dit andra gingo, att skrika, då andra skreko, och att dervid se huru dessa andra sh Det roade mig att gifva akt på menuiskorna, ja, jag observerade dem icke blott, jag ianttog dem med en viss omättlig nyfikeuhet. Men jag återkommer till min berättelse. För omkrinz tjugo år sedan vistades jag i den lilla tyska staden S. vid venstra Raenstranden. Jag sökte ensamheten; mitt hjerta hade blirvit illa tilltygadt af en ung enka, hvars bekantskap jag hade gjort vid en badort. Hon var gauska vacker och klok, koketterade med hvar och en — äfven med mig, stackars gosse; — i början hade bon till och med uppmuntrat mig, men sedermera kränkt mig djupt, då hon uppafsrade mig för en ödkindad bäjersk löjtnaut. Upprikligt sagdt var mitt hjertesår ej synnerligen djupt: men jag ansåg det som min skyldighet att under någon tid hångifva mig at melankoli och enslighet — hvaruti ungdomen stundom finner nöje — och slog mig ned i S. Deuna lilla stad behagade mig för sitt läge vid foten af trenne höga kullar, för sina gamla murar och torv, sina hundra