Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 december 1869, sida 3

ÅInas beskaffenhet än allmogens af ekonomiska törhällanden och det stora afståändet från dem, som förefiunes på många ställen i vårt glest befolkade land, betingade motsvilja för att låta barnen regelbundet besöka dem. Hvem vet icke, huru litet besökta de högre folkskolorna varit? Och vi förmoda dock, att undervisningen i den i folkskola, hvarifrån författaren skulle vilja slåta lärjungarne afgå till universitetet, skullehvad de högsta klasserna beträffar, vara ungefär sådan som just den högre folkskolans. Väck hos allmogen och arbetsklassen en håg att förskaffa sina barn bildning nog liflig att öfvervinna de hinder, som inom hemmen resa sig deremot, sök att utvecklu folkundervisningen på bäIsta sätt genom inrättandet af folkhögskolor, högre folkskolor och specialskolor af ändamålsenligt slag, och sörj för att den vanliga folkskolan genom skickliga lärare, riktig undervisningmetod, tillräcklig materiel för åskådningsundervisningens befrämjande och lämplig tidsfördelning åt de särskilta läroämnena riktigt motsvarar sin uppgift! Men lemna våra elementarläroverk orubbade, ty eljest skall ett betydligt aftagande i den högre, i den vetenskapliga bildningen inverka försvagande på den allmänna folkbildningen. Vi frågade här ofvan: löper verkligen individualiteten en sådan fara i elementarläroverken, som förf. föreställer sig? Vi se dem icke dessa ,,humanismens ohyggliga följder, om hvilka förf. talar, vi se icke vid maturitetsexamen , skådespelet af en all med rundklippta kronor, hvilka väl i så måtto förete någon olikhet, att den ena är litet yfvigare och den andra litet tunnare ( högre eller lägre betyg), men bland hvilka man tör öfrigt icke märker någon skilnad mellan ek och poppel, alm och björk, efter alla blifvit tillklippta efter samma modell och med samma sax. Hvarje skollärare torde kunna intyga, att undervisningen i för alla gemensamma ämnen och ,,skolreglementets tvång lemna individualiteten ganska ograverad, och det torde väl knäppt kunna bestridas af någon oväldig iakttagare, att vid våra universiteter förekommer en brokig blandning : af de mest olikartade personligheter, verldsåskådningar, sinnesriktningar och förherrskande böjelser, oaktadt de unga akademiska medborgarne utgått från dessa elementarläroverk, som förf. anser så vådliga för den egendomliga prägel, naturen gifvit! hvarje menniskosjäl. Att originalerna äro sällsyntare i våra dagar, än de voro för några decennier tillbaka, är sannt, men detta torde tillskrifvas konvenansens och ö sällskapslagarnes stigande betydelse, och, den yttre nivelleringen, hvad hållning, I maner och konversation angår, utesluter ingalunda möjligheten af skarpt utpräglad inre egendomlighet, som snart visar sig vid närmare bekantskap, eller der vigtigare omständigheter föranleda dess fram-i trädande. Ått den hos fört. så illa an-! skrifna humanistiska bildningen skulle verka bämmande på den högre begäfningens: utveckling och förmåga att bära frukt, 1 G l 1 1 t kunna vi icke heller antaga. Våra yppersta författare — en Tegner, en Geijer, en Agardh, en Almquist, en Franzen, en Hvasser — ha alla egt denna mångsidiga bildning, och just derigenom har deras skapelsers klassiska gediegenhet liksom färgrikhet i form väl i icke ringa mån hetirg gats. Hvad beträffar påståendet om den humanit stiska bildningens förflackande iuflytande! och sörbinärande af grundligheten och till; egnandet af en djupare vetenskaplighet på : en tid, då, såsom förf. yttrar, allt samverkar att göra oss mångsidiga men ytliga och flacka, så hindrar oss erfarenheten : att tro derpå. Ilos de flesta vetenskaps1 män, vi lärt känna, ha vi funnit ett så ! öfvervägande intresse för den sak, de ec. nat sig åt, att de i sjelfva verket äro att betrakta såsom blotta specialister; i icke 7 så få fall bar detta gått till en ytterlighet, Ä som icke är önskvärd, eller som åtmin-J stone icke Synes oss det, då vi önska att: nedborgaren och menniskan skall fortlefvasc den lärde, och då vi hos honom vilja inna ett lifligt intresse och sympati för. mdra företeelser på vetenskapens och hela jå culturutvecklingens område, än dem, somil illhöra det fack, hvaråt han egnat sig. Å Då vi nu här uppträdt mot de öfverlIrifter, till hvilka förf, enligt vår öfverygelse, gjort sig skyldig, är det oss ettit vöje att erkänna, i öfverensstämmelse med wad ofvan blifvit antydt, att mycket af hvad , van i dessa , Tankar om uppfostran ytt-sa at är väl förtjent af föräldrars och päda-t sogers — ja, af statsmakternas behjerande. Om ögats uppfostran är ett vid Slöjd-t öreningens årshögtid 1852 hållet tal, soms i vilja anbef ät allmån uppmärksamIN wet, men synnerligen åt deras, som ledah darns uppfostran. Det är påpekandet afjr len utveckling, hvartill den genom synsinet förmedlade uppfattningen af de yttre DD Å . A A.. 1