Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 december 1869, sida 3

Litteratur. Afhandlingar och smärre uppsatser af P. A. Siljeström. Tredje hästet. Stockholm, 1869. P. A. Norstedt Söner, kongl. boktryckare. I sina här förekommande , Tankar om uppfostran, som väsendtligen sammanfalla med hans våren 1864 i Stockholm bållna föreläsningar, uppträder förf:n, i öfverensstämmelse med sin gamla vana, polemiskt mot hela den lärda skolbilduingen i vårt land och de institutioner, hvari den meddelas. Mycket af hvad han yttrar är obestridligen rätt och sannt, och läsaren får ofta tillfälle att beundra den skarpa iakttagelsetörmågan på samma gång som det lifliga och saftiga framställningssättet. Och dock kommer han, enligt vår öfvertygelse, i mer än ett fall till de salskaste resultater. För den liflige författaren är ett hopp i slutledningen något helt naturligt, och det händer ätven stundom, att de premisser, på hvilka han stödjer sig, äro alster af hans fruktbara fantasi. Hvem bestrider vigten af individualiteten i fråga om uppfostran? Åtminstone göra vi det icke, och vi tro, att dess vårdande och utveckling, så vidt undervisningens offentlighet medgifver dem, utgöra målet tör många skolmäns ifriga sträfvanden. Och löpa de verkligen en sådan fara, som författaren föreställer sig, i våra elementarläroverk? Att dessa icke äro allt hvad man kan önska, medgifsa vi gerna, att mångläseriet i dem borde modifieras, och att det ständiga reglementerandet under det sista decenniet varit i många punkter skadligt, äro vi öfvertygade om. Men vore ej afskaffandet af dessa bildningsanstalter att kasta ut barnet med badvattnet? Författaren vill anförtro bildningens spridande uteslutande åt universiteterna, folkoch specialskolorna, på det sätt, att ynglingen stannar till det fjortonde eller femtonde året i folkskolan och sedan afgår till universitetet eller till något yrke, i hvilket sednare fall han skulle inhemta undervisning timvis i någon specialskola uti ett eller annat ämne, som särskildt intresserar honom eller är af vigt för hans vite genus. Det radikala i författarens fordringar gör dem lyckligtvis oskadliga. Att de undervisningsanstalter i vårt land, uti hvilka den högre bildningen grundlägges, skulle afskaffas — icke för att ersättas genom privata elementarläroverk, sådane som de, hvilka finnas i England, utan för att lemna etter sig ett för vetenskapligheten, för embetsmannadugligheten och för hela den högre andliga utvecklingen olycksbädande tomrum, är i sanning otänkbart. Då vi säga detta, underskatta vi ingalunda vigten af allt hvad författaren anfört om skyldigheten att förskaffa det största möjliga antal medborgare — och deribland äfven dem, som ämna sig åt näringarne — den högsta möjliga bildning. Men vi tro, att en sådan folkskolans utveckling, en sådan tillväxt af specialskolor, som erfordras för detta ändamål, kan bli möjlig utan att elementarläroverken tillintetgöras. Hvad som hindrat solkundervisningens framsteg har i sjelfra verket — såsom allmänt kändt är — mindre varit skolor