logische reichsanstalt in Wien, af societ geologique de la France m. fl. Af konungen tilldelad professors namn, heder och värdighet, erhöll han sedan nordstjerneordens riddaretecken och slutligen dess kommendörsband. Dessa eller dylika utmärkelser sökte E. aldrig sjelf, dertill var han för mycket tillbakadragen Han var en man med stort anseende såväl såsom vetenskapsman, som enskild menniska. Den, som blott flyktigt lärde känna denna personlighet med sitt i det yttre anspråkslösa och eftergifna väsende, skulle svårligen tro att derinom bodde så mycken energi, som hos honom fanns. Ville han någonting, dref han det igenom, om han också till en början tycktes vilja släppa efter för de första hindren. Han var ihärdig och arbetssam, nästan hela nätterna kunde man se ljus lysa från hans fönster, der han satt vid sitt skrifbord. Han skapade ett verk af stor vetenskaplig och praktisk betydelse, men skulle man vilja lägga honom någonting till last, så var det, att han så indentifierade detta verk med sig sjelf, att han ej riktigt klart kunde tänka det från sig skildt; — han ensam ville vara detta, och om han äfven med sig i sitt arbete förenade unga män med båg och lust för det egendomliga slag af forskning, som under ströfvandet i skog och mark af geologen utöfvas, må man derför ej tro, att han nöjde sig med att se blott hvad dessa hans medarbetare påpekade, såsom af dem iakttaget, fvärtom ströfvade han omkring ännu rastlösare än förr. Fåfångt vore det att försöka tölja honom under alla de färder, som han i 12 års tid från slutet af Maj till sent på hösten i alla riktningar af landet företog: än vandrade han i Lappland och studerade Gellivara malmfält hvaröfver ett sakrikt utlåtande sedan afgafs, än uti Dalarnes fjälltrakter eller de Wermländska skogarne, än uppsökte han mergel i våra slättbygder eller undersökte och beskref de skånska stenkolsfälten — det var en ifver, som man kunde kalla oro, en nästan feberaktig strafvan. Under denna ifver bände sig att menniskan helt och hållet kom att glömmas för vetenskapsmannen. Oöm om sig sjelf, föraktade han sina lidanden ocb ville med andlig kraft söka kufva det onda — men besegrades slutligen. — Då han ändtligen öfvertygades om hödvändigheten att söka bot — var det för sent. Frid öfver den redlige, ihärdige och arbetsamme mannens minne!