Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 december 1869, sida 2

sorgsna ansigten, som knappa två timmar förut varit så glädtiga, det ängsliga hviskandet, de ängestfulla sökandes kommande och gående, svängande sina spöklika facklor öfver snön, suckarne, tårarne, det vanvettiga hoppet, och slutligen den svarta förtvillan — hur jag minnes det hela som en fruktansvärd störning, hvilken jag ej var i stånd att fatta, hur mycket jag än ansträngde mig! Vi hade i sanning upplefvat ett mysterium denna Julnatt — ett mysterium, som ingen förmådde genomskåda. Allt hvad vi visste var, att Irena Dupont gått frisk och sund ut i snön och mörkret, och att hon aldrig återvände. Vägen från huset till kyrkan var alldeles rak och fullkomligt säker — det fanns inga elaka menniskor i trakten; så långt vår menskliga synkrets kunde nå, voro vi alla i stånd att förklara omnejden för alldeles säker, och det fanns intet, som vittnade om en strid eller en olyckshändelse. Det sparades icke på efterforskningar, och i många veckor fortsattes alla möjiga försök att få reda på hvad som blifvit af den försvunna flickan. Men denna neliga Julnatt vägrade att uppenbara sin hemlighet, och den sköna fransyska flicsans mystiska öde fortfor att vara doldt mörkret. Men trots de stora sorger, som komma ;ch störa lifvets ström, måste man inrätta ig på att möta den vanliga alldagliga erkligheten. Denna lärdom hade jag inremtat under det år, fullt af hårda strider, om jag genomgick då jag, efter att ha emnat mrs Morris vänliga hus, åtog mig n plats som yngre lärarinna i en tysk kola. Och likväl måste jag tillstå, att!