Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 december 1869, sida 2

men de motsatta, eller möjligheten af prisfall, gå ut på 20 å 30 öre. Man riskerar således 2 å 3 mot 1, och det är ett farligt och oklokt spel, särdeles då man är i den ställningen att till slut nödgas sälja till hvad pris som helst. Denna våra landtbrukares benägenhet att spekulera på stigande priser, äfven då de erhålla goda och antagliga anbud, omöjliggör ofta affärer just vid den tidpunkt, då de kunde löna sig. Denna samma svaghet, att höja anspråken till öfverdrift, vållar ock att mången god affär går oss rentaf ur händerna. Så hafva vi nyligen hört omtalas en transaktion beträffande en svensk bergart. Ett härvarande handelshus emottog en förfrågan i detta hänseende från Tyskland och vände sig till en svensk egendomsegare i landsorten, hvilken egde stora tillgångar på ifrågavarande bergart. Deune begärde ett pris, som var dubbelt högre än hvad man i Tyskland rille gifva, och följden blef, att det tyska huset vände sig till Spanien. När så den svenske egendomsegaren ville lemna varan till det erbjudna priset, var det för sent. Affären, nu inledd med Spanien, lärer icke vidare återkomma, åtminstone icke under så gynnsamma förhållanden, och vi hafva gått förlustiga om en betydande exportartikel. Det ligger utan tvifvel en gammal grund för ett slikt förlarande, nemligen misstroende till köpmannen, af hvilken man tror sig vara missbjuden. Men detta kan likväl ej gälla beträffande spanmål, då en och hvar kan genom tidningarne erhålla nästan dagligen kunskap om sädespriserna i utlandet. Våra exportörer måste göra dessa affärer med så liten avance, att det är endast genom deras bedrifvande i mycket stor skala som någon större bebållning kan uppstå, en behållning, som likväl näppeligen torde uppväga de risker, hvarmed spanmålshandeln är förbunden, äfven då den skötes med största försigtighet. Det finnes ett gammalt ordspråk bland allmogen, som innehåller en ganska god handelsregel: ,,Du får ej mer än en gång ett ordentligt anbud på hästen. Korrollarium blifver: ,Antag derföre ett sådant anbud! Om någonsin gäller detta i fråga om spanmål, dervid likväl hvarje landtbrukare handlar klokt deri, att han icke , försäljer sig, d. v. s. ej säljer så mycket, äfven om han får väl betaldt, att han sedermera nödgas köpa in ny spanmål för eget behof. Nöden kan drifva härtill, men på spekulation bör ingen så handla. Ty landtmannen bör icke, vi upprepa det, vara spekulant, utan taga sitt ordentliga pris, när det bjudes. Det är köpmannen, som skall hålla priserna i behörig jemvigt, genom att göra uppköp, när priserna äro låga, och sälja, när de äro höga. Så hålles å ena sidan prisfallet och å den andra prisstegringen inom sina gränter; så utjemnas ock priserna de olika länderna emellan. Den period, som nu inträffat, är egnad att förnya den gamla varnande erfarenhe