Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 december 1869, sida 2

— Jag måste verkligen säga, att detta är ett tråkigt sätt att tillbringa Julaftonen på, sade Katil Bernard slutligen suckande. — Nu skulle vi setat rundtomkring brasan och stekt kastanier och berättat historier. — Berättat historier! Det var en ypperlig id6! Hvarför skulle vi icke roa oss dermed nu? ntbrast en annan röst. Hör, Ella, du har rest mycket; berätta oss något af dina äfventyr. — Jag? Jag har aldrig i mitt lif berättat någon historia. Nej, bed miss Montem, hon har talang att berätta. Lärarinnan hade setat på något afstånd från oss, närmare grafvarne än vi hade lust att vara, men då Ella talade, upplyfte hon hufvudet, som hon hållit hvilande i sina händer, och oaktadt den svaga dagern såg jag, att hon var dödsblek— Jag skulle ej kunna berätta någon historia här, mumlade hon, undantagandes — ha ni lust att köra den, som jag nyss omnämnde? Det är en mycket sorglig, en förfärlig, men — Det blef ett allmänt afbrott. — Det gör detsamma. Ja, ja, miss Montam, berätta oss den. Vi kände alla den ovanliga förmåga, som den eljest så tysta lärarinnan egde att berätta historier. Endast då lifvades hon och blef lik andra menskliga varelser; men när hon nedlät sig till att efterkomma våra önskningar, fängslade hon oss med en trollmakt, som ingen afoss kunde motstå, och vi visste alla, att medan vi lyssnade på henne, frågade vi blott föga efter kölden och mörkret. Historien, som hon berättade, var följande: