Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 december 1869, sida 2

ten alldeles betäckt liksom af en svart massa. Det skogbeväxta berget på andra sidan om staden besattes på ett ögonblick; man såg soldaterna hastigt och vigt som kattor — det är den berömda aplika snabbheten — klättra uppför den branta höjden. Allt försiggick ljudlöst, under en hemsk tystnad. Der borta till venster stodo våra trupper. Ått de ej i förväg besatt berget, är mig obegripligt; för era landsmän blef det en vigtig position. Vid foten af berget föll derefter det första skottet — det är således ett minnesvärdt ställe. På andra sidan om berget hade er kronprins i början tagit position; sednare kom han in i staden. En präktig man! Och i all hast eröfrade han på köpet alla fruar och flickor, och hvad han lemnade qvar tillföll soldaterna, hvilka föröfrigt — jag måste ge era landsmän det vittnesbördet — uppförde sig exemplariskt. I Politz lemnade oss den språksamme herrn. Vi sjelfva begåfvo oss till slottsbryggeriet, hvars öl blifvit oss rekommenderadt af pater Amand. Men knappt hade vi slagit oss ned, innan patern stormade in med en hel skara muntra och törstiga kamrater. Glädje öfver återseendet! Man satte sig rundt omkring oss. Herr värd, låt fort fylla glasen, ty nu gäller det att äfven vid ölbordet försvara terrängen mot österrikiska trupper! — — — På eftermiddagen fortsatte vi vår resa i en vagn, hvilken egaren kallade ,,en vacker britschka, men som var ett så eländigt fordon, att den vida mera liknade en tortyrapparat än en uppfinning för menskliga varelsers beqvämlighet. En färd med svensk skjuts är en mild gudaflygt i jemsörelse med en resa i den böhmiska britschkan. Landskapet förlorar här i skönhet och behag. Afskyvärdt målade eller tillyxade Kristusbilder stå ötverallt vid vägen — ett hån mot den kristna konstens förädlande inflytande! Emellanåt såg man framför dessa afgudalika bilder dystra menskliga gestalter ligga, hvilka, måhända såsom kyrklig botgöring, gisslade sig inför bilden. Ett otroligt bigotteri blickade emot oss ur dessa grupper, och vi måste orilkorligen påminna oss en engelsk filosofs ord: ,Ju högre tron, desto lägre ett folks kulturtillstånd. — För öfrigt stod intet spår af 1866 års krig vidare att upptäcka. Vi måste afstå från att besöka slagtfälten. Endast i Trautenau, den mycket ansenliga fabriksstaden vid preussiska gränsen, beträdde vi ännu bloddränkt mark. Här var det, som fälttåget under den oskicklige general von Bonin började med ett återtåg af de preussiska trupperna, ett återtåg, som skall ha haft mycket litet gemensamt med Xenophons; men här var det äfven, som tvenne preussiska bataljoner visade den hjeltemodiga uppoffring, om hvilken jag för någon tid sedan i ett af mina bref berättade och som blef signalen till de bedrifter, med hvilka armåöen på 7 dagar slutade ett folkkrig. Man måste till befolkningens i Trautenau beröm säga, att den öfverflyttat hela sin aktning för ifrågavarande hjeltedat på de obelisker, hvilka preussiska armåen till de båda bataljonernas ära låtit uppresa på höjden vid Trautenau. Det var oss förunnadt att sluta vårt ströftåg till det böhmiska landet med tillhjelp af en vinst från kriget, nemligen den jernbana, som, i Pragerfreden betingad af Preussen, förenar Schlesien med Böhmen och samtidigt bereder den rakaste vägen mellan Berlin och Wien, mellan Hamburg och Triest, mellan Nordsjön och Adriatiska hafvet. Ack, jag skulle önska, att alla stipulationer i Pragerfreden läte utföra sig så tyskt, snabbt och fredligt som denna jernväg! H. avses HH nm 1