Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 december 1869, sida 2

derlag för honom, Wilhelm deremot var en hel karl, som med sina sjuttio år på nacken gått att dela sina soldaters mödor, att som ingen utsätta sig för den fiendtliga elden och redligt förtjena sig segern — han var en hjelte, och man måste fördenskull unna honom triumfen vid Königgrätz! För öfrigt medgaf den böhmiske patern, att vid den tiden hela Böhmen beredt sig på att bli preussiskt. — Derefter kom samtalet på Ungern, på ungrarnes ställning under kriget, på ,utjemningen och dess foljder. Det låg nära tillhands att ventilera den tscheckiska frågan, och dervid fingo vi den tscheckiska fanatismen omedelbart för ögonen i den böhmiske patern. Den unge andlige blef plötsligt liksom förvandlad. Tscheckomanien genomfor honom likt en elektrisk ström. Hans ögon blixtrade, hans stämma blef patetisk, och hans hand grep kring vinglaset, alldeles såsom man fattar ett svärdfäste. Med ett slags vild vältalighet höll han ett föredrag för oss om den tscheckiska nationalitetens rättigheter. Enligt honom fanns det intet folk, som uträttat mera i vetenskap, konst, industri, kort sagdt i kulturens vård, än det tscheckiska folket; ingen annan nationalitet vore så egnad att herrska i Österrike, ja i Europa, och henne tillhörde uppenbart framtiden; redan nu vore grefve Beust beredd att ställa tscheckerna i riket lika med ungrarne, och detta vore också det minsta, som de hade att fordra. Förgätves invändes det mot honom, att Böhmens hela kulturtillstånd hvilade på tysk grundval, förgäfves tillfrågades han, hvad som skulle blifva af staten Österrike, om alla deri boende folkstammar ville yrka på sin sjelfständighet. Uppresningen i Dalmatien var ännu ej utbruten och kunde således tyvärr icke åberopas såsom ett lefvande bevis på faran af det hazardspel, hvilket alla Österrikes nationaliteter tyckas spela mot hvarandra och mot staten. Detta skulle ej heller ha öfvertygat patern — det finnes intet medel mot den politiska fanatismen. Förgäfves föreställdes honom äfven, att intet folk i våra dagar kan spela en politisk roll utan besittningen af ett stycke haf. — Det har redan funnits en Georg Podiebrad, var hans stereotypa svar; den store Georg kan, han skall återuppstå! — Åh, herr pater, svarade honom min följeslagare, då måste Böhmen först ånyo föda en Johan Huss. Patern gaf sig ej. För honom gick tscheckomanien öfver prestadömet. Efter en kort paus sade han halfhögt: Ätven en Huss kan återuppstå för oss — hvarefter han hastigt tömde sitt glas, för att tankfullt åter fylla det. Klockan hade blifvit 11, och vi bröto upp, för att begifva oss till hvila. Den sista ordstridens liflighet hindrade ej; att vårt afsked från de båda andlige herrarne blef det bjertligaste i verlden. Snart lågo vi 2,500 fot öfver Östersjöns nivå, i Ileuscheuer-herbergets smala, tunna sängar; men de begge andlige qvardröjde ännu en stund vid röderet — tills midnatten får ju den katolske presten dricka! Påföljande morgonen nedklättrade vi för Heuscheuerns sluttning på samma väg, som de båda herrarne måste ha valt på sin nattliga promenad hem. Här och der kunde vi märka spår efter dem — deras färd måste ha varit högst äfventyrlig. De hade synbarligen icke alltid blifvit burna endast af sina ben, utan emellanåt måst begagna sig af en bredare basis. Vid den lilla böhmiska staden Politz beträdde vi 1866 års krigsteater. På vägen mötte vi en äldre katolsk prest, som förde sin lilla runda mage på promenad. En helsning och en likgiltig fråga nödgade honom att stanna, och snart var han älskvärd nog att orientera oss i trakten. Här var det stille, der kronprinsen af Preussen öfverskridit österrikiska gränsen och tillbakaträngt fienden till Nachod; der borta skedde derefter den blodiga sammanstötningen mellan de båda truppkårerna, som för kronprinsen öppnade vägen till Königgrätz. -Ur dalen derborta, förklarade vår vägvisare, inkommo era landsmän. Vi hade här ingen aning om, att preussare stodo på andra sidan gränsen; våra trupper hade uppenbarligen ej heller förberedt sig på, att här, genom de trånga bergsklyftorna, ett fiendtligt infall skulle ske. Jag sitter en morgon i behagligt lugn vid frukosten, då min värdinna störtar in, ropande: ,Herr pastor, preussarne, preussarne äro här! — , Godt, må de vara här, svarade jag och fortsatte min frukast Man uvfäkenhefen dref mig ändå