Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 december 1869, sida 2

större sjelfbeherrskning än den vackra miss Montem. — Jaså, ni är också rädd för spöken, miss Montem? skrattade Katil. — Gossarne kunna då glädja sig öfver sitt lyckade puts. Lärarinnan vände sig om nästan förtörnad. — Jag förstår icke hur någon kan frukta det, som man ej tror på, sade hon; — men jag tillstår, att jag har en synnerlig motvilja mot att stanna qvar i en kyrka sedan det blifvit mörkt — det påminner! mig om den sorgligaste historia, jag någonsin hört. Och derpå vände sig miss Montem hastigt bort, gick sjelf och undersökte hvarje dörr samt tillochmed fönstret i sakristian. Men de elaka pojkarne hade noga dragit försorg om att spärra hvarje utgång, och sjelfva Dora Montem var tvungen att medge, att intet annat var att göra än att tåligt finna sig i fångenskapen, tilldess vår frånvaro komme att väcka bekymmer i våra respektiva hem och man skickade bud efter oss. Emellertid blef det med hvarje ögonblick mörkare, och i mina tankar åtminstone började de hvita ansigtena, som tittade fram mellan de af mörk lager bekransade pelarne, stenfigurerna, som lågo med benen i kors på sir Gupys och sir Geoffrey Willis gamla grafvar, att se mycket onaturliga ut. Vi grupperade oss rundt omkring på bänkarne i koret och en stund bortåt pratade vi och skrattade tillochmed; men hur det gick, tystnade snart den ena rösten efter den andra, och slutligen voro de gamle riddarne, som lågo nära bredvid oss, icke tystare än vi.