Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 december 1869, sida 2

En fotresa. (Från IIandelstidningens korresp. i Berlin.) (Forts. från gårdagens n:0.) Det var redan sent, och fullmånan lyste oss, då vi mellan fantastiskt formade klippor uppstego på ,Heuscheuer, der vi ämnade taga vårt nattqvarter. IIeuscheuer är en brant klippkägla, bekant genom sina sällsamma sandstensformationer och sin pittoreska utsigt. Uppe på den smala platån har preussiska regeringen — ty vi befinna oss här på en preussisk statsdomän — låtit bygga ett i schweizerstil uppfördt herberge (,,Huspiz), som erbjuder all önskvärd komfort. Vi inträdde i gästrummet och slogo oss ned vid det stora allmänna bordet. Tvenne unga katolska andliga sutto vid detsamma med fyra buteljer rödvin framför sig, af hvilka de tre redan uppfyllt sitt ändamål. Vi voro snart i samtal med de andlige herrarne. Den ene af dem var anställd i närmaste böhmiska, den andre i närmaste preussiska by: den förre var, ehuruväl af tyskt ursprung, likväl helt och hållet tscheck, den sednare helt och hållet tysk. Båda visade sig för öfrigt här, i det fria umgänget, såsom de trefligaste karlar, man kunde önska. Rödvinet hade löst deras tungor och öppnat dessa hjertan, och de uttalade fritt sitt bjertas mening. Böhmaren, en benediktiner, uttryckte sina tankar med en viss frikostighet på rhetoriska hjelpmedel; han ville gälla för djupsinnig samt lät förstå, att han hade höga relationer och var invigdi många af politikens hemligheter. Preussaren var kortare, mera rättfram, öppen och klar. I all hastighet hade den förre förklarat mig skilnaden mellan preussarne och böhmarne. — Preussarne äro vindrickare, vi äro öldrickare — detder förstår jag mig på; jag presterar sjelf icke så litet i konsumerandet af vårt förträffliga öl. Man har ganska väl reda derpå i en vid omkrets af mitt distrikt; jag är mycket omtyckt af mina embetsbröder för mitt glada lynne, och allt får nytt lif när pater Amand, ,den fördömde karlen såsom de kalla mig, visar sig. Snart hade jag äfven den äran att bli förtrogen med hans ömmaste hjertehemligheter. Det var en liten ungdomsroman, som en gång ställt sig i vägen för den unge studentens böjelse för det presterliga kallet. Den heliga böjelsen hade vunnit seger, men djupt i hans hjerta qvarstod ännu den i kärlekens guldram infattade bilden af en älsklig flicka — en farlig, oassurerad skatt. Vårt samtal öfvergick snart till det politiska lifvets allvarligare ämnen. Vi talade om 1866 års krig, ty här i närheten hade ju skådeplatsen för detta krig varit. Böhmaren ville känna Benedicks fälttågsplan och påstod, att densamma vid Königgrätz misslyckats endast derför att fältherren blifvit skamligt lemnad i sticket af alla, tillochmed af kejsaren. Den tyske patern uppdrog en parallel mellan kejsaren och konung Wilhelm; den förre hade som en kärring stannat hemma, medan hans armå hungrat, kämpat och lidit ne